INTERVJU: Peter O Ekberg
The Blue Accordingly
Peter O Ekberg är något så unikt som en gitarrist med ett eget uttryck. Jag bjöd in honom på besök och imponerades av det jag fick höra – både från hans fingrar och läppar.
När jag först hörde Peter var det på några olika plattor i slutet av 70-talet. Han dök även upp på inspelningar med både Dan Hylanders Raj Montana Band, och senare Boggie Kings – vilka jag hade lyckan att få se live i Stockholm. Peter har även spelat med Tommy Körberg, Mats Ronander, Louise Hoffsten, Floyd Moore, Eric Johnson, Thorleifs och många fler. Som producent har han jobbat med ytterligare några av de mest namnkunniga i Sverige – och några från andra sidan det stora vattnet. Det var också där Peter fick sina första kontakter med musik i den högre skolan. Men låt oss börja från början…
Peter Olof Ekberg
Peter föddes 1953 i Åryd utanför Växjö, där han också växte upp, och så småningom bildade sitt första band. Vid den blygsamma åldern 15 år blev han ”headhuntad” av the Germs från Växjö, och med detta band deltog han i Sveriges Radios popbandstävling Opp-o-poppa på Liseberg i Göteborg 1968 – då som basist. Det lär ha varit en hemsk upplevelse, enligt Ekberg.
Han var fortfarande i första hand basist när han ett par år senare åkte över till USA som utbytesstudent.
– En kväll i Austin hamnade jag på en bar där ett jävligt bra lokalt band spelade, Custer’s Last Band. Och jag satte mig vid ett bord med två snygga tjejer, som jag pratade med. När bandet tog paus kom trummisen och keyboardisten och satte sig vid vårt bord. Det var deras flickvänner jag pratat med, och alla var supertrevliga. Trummisen, Bill Gossen, blev sedermera min bästa vän. Vi satt och pratade, och han var genuint nyfiken. ”Jaså, spelar du”, sa han. ”Vill du sitta in?”
“Hela den här tanken med plattan sprang ju ur en ensamhet.”
En av låtarna som Bill nämnde var The Nazz Are Blue (en Yardbirds-hit, med Jeff Beck på sång), och den kunde Peter, så han hoppade upp på scenen och spelade med bandet.
– Bill skjutsade mig hem på kvällen, och kom och hämtade mig dagen därpå, för att visa mig Austin. Och det växte till en väldigt djup vänskap, som varade ända tills Bill dog i cancer för några år sedan. Bills vänskap blev min biljett in i Austin, och hans kontaktnät blev också mitt musikaliska, för han var en etablerad musiker och låtskrivare i Austin.
– Det var där jag fick riktigt blodad tand för musiken.
70- och 80-talet
Tillbaka i Sverige fick hans grupp Attila skivkontrakt. Man skickade demo till fem skivbolag, och fick ja från fyra. Peter valde Polydor. Det blev fyra soloplattor och en massa turnerande. Han producerade också Raj Montana och Rockamöllan. Han flyttade till Stockholm 1977, och där blev det mer producerande. Hösten 1982 vill Anders Burman att han ska ta över producerandet efter honom på EMI. Peter nappar förstås.
– Efter det fick jag smak på att göra musik utan att behöva sitta i en turnébuss. Sökte mig till andra kulturuttryck. Var nästan tio år på SVT i Stockholm och NRK i Oslo.
Han blev sedan kulturskolechef och rektor på mediaskolan i Karlskrona. Nu är han kulturchef i Piteå.
Nya plattan
Jag bjuder kulturchefen på en liten pastalunch och han fortsätter berättelsen. Ensam i Norrbotten finner sig Peter i ett nytt dilemma.
– Jag hade ju knappt gjort en låt på 35 år, så jag ville ju se om jag fortfarande kunde.
Han hade Cubase 7 och ett bra UAD-ljudkort och började skriva lite låtar. Först stapplande… Men det blev alltmer lustfyllt. Han hade ju all tid i världen. Men efter ett halvår började han fundera på om det höll. Han trodde att det fanns en risk att det höll på att bli ett dammigt gubbprojekt. Han kontaktade två oberoende producenter som han kände (Ulf Börjesson och Johan Dereborn), och frågade vad de tyckte. Det var tyst ett tag, sedan sa den ene att det var hur fräckt som helst. Den andre hade samma åsikt.
– Hela den här tanken med plattan sprang ju ur en ensamhet. Och i en av låtarna, Just Lonely, sjunger jag ”north pole lonesome”, så NP Lonesome blev mitt alias. Och plattan döpte jag till The Blue Accordingly för att reta de här bluespuritanerna.
Det tog ungefär ett år att bli färdig. När han sedan la upp det kom en reaktion som han blev oerhört förvånad över. Det kom både telefonsamtal och privata mejl.
– För mig var det verkligen en stor gåva att jag tog mig igenom plattan. Det är en så stor känsla i att återupptäcka något som du trodde var förlorat. ”Fan, jag har detta kvar. Tack, det funkar!” Det går inte att beskriva hur otroligt skönt det kändes när det började komma respons på det här. Jag förstod att det inte var enbart artighet, utan folk var genuint överraskade. ”Fan, va bra han har fått till det här”, liksom.
– Sången är nästan uteslutande en första eller andratagning. Att stå och skråla med lurar i en lägenhet, och plötsligt höra hur de börjar röra sig i våningen ovanför, blir oerhört stressande.
– Det är några grejer som jag skulle vilja ha gjort om, men jag beslöt mig för att göra så här. Och likadant med gitarrspelandet, men där var det mer för att jag märkte att inte blev bättre ju längre jag höll på.
Producenten Uffe Börjesson började komma med förslag. ”Du måste ha en riktig trummis…” så Bengan Andersson från Skara kontaktades och spelade in de förträffliga trummorna i sin studio.
– Sen kom jag på att jag behövde körer och kontaktade Sharon Dyall, Jenny Fall och Lena Malmborg och de ställde gladeligen upp. Sen har det kommit in lite annat folk.
– Jag lirar bas, alla gitarrer, percussion och en del trummor och keyboard. Men allt som behövde komma upp ett snäpp professionellt såg jag till att åtgärda – och det är Uffes förtjänst. Det som från början var en bra ensam-vargs-grej blev på så sätt mycket bättre.
– En av hemligheterna med att det funkade var att här fanns inget tydligt syfte. Musiken i sig var det enda syftet, låt, för låt, för låt…
– Det fanns ingen tidsram, det fanns igen budget, och det fanns heller ingen beställare – mer än att jag ville se vart det kunde leda.
Hur undvek Peter heminspelningsfällan, där låtarna aldrig blir klara, där det ständigt finns något nytt att lägga till eller göra om?
– Jag var precis i kanten av det – då hade det gott nästan ett år – och jag visste att om jag börjar göra om, då faller hela projektet.
– Jag var precis på väg, men då var det bland annat Uffe Börjesson som sa: ”Du är färdig nu.” Så jag tänkte: detta får duga.
Uffe åtog sig att mastra plattan, och eftersom Peter ville lägga upp musiken på alla tänkbara media, hittade han hjälp även där.
– Jag ringde Örjan Englund på Eagle Records och berättade kort för honom vad det gällde, och han sa ja, på direkten.
Efter tre veckor låg albumet uppe world-wide och sen tog det bara ett dygn så var hela karusellen igång. På första månaden hade Peter fyratusen streamingar. Det var han nöjd med.
– Utan hemmainspelningarna hade detta aldrig blivit gjort.
Utrustning
Peter använde Cubase 7 och ett UAD-ljudkort (okänd modell). Sången tog han upp med en Peluso 2247-mikrofon, som han är väldigt nöjd med.
Keyboarden är till största delen hämtade ur NI Kontakt 5 – han har också använt en del av Easy Drummers percussion-ljud, plus en del från Kontakt.
– Fendergitarren har två vanliga Custom Shop-mickar i hals och mitt, och en Dimarzio HS2 i stalläget. Sen har jag även en Suhr med två single-coil och en humbucker. Den använder jag en hel del på plattan.
– Strängarna är D’Addario XL – 0.9 till .46 – det har jag alltid kört. Tidigare hade jag samma set från Ernie Ball.
– Gitarren går genom en Fender Deluxe, eller en Mad Professor CS40, och ett gäng pedaler. Nästan aldrig rätt in i förstärkaren… Sen har jag använt S-Gear-pluggen från Scuffham Amps.
– Jag har också använt en Chandler UAD-plugg till ett par solon. När man skruvar till den så rören glöder, låter den väldigt speciellt.
Peter O Ekbergs pedalbord!
Pedalbordet innehåller det som syns på bilden, men sedan vi träffades har ett par-tre pedaler bytts ut. Det är ett projekt i ständig förvandling. Om favoritpedalen berättar Peter:
– Det är en handgjord Björn Juhl Honey Bee. Svindyr, och den är så varm. Jag har alltid den först. Det finns inget som låter pedal över den.
– När jag har mickat upp förstärkaren har jag använt en Shure SM-57. På det hela taget väldigt vanliga grejer, alltså. Sen har jag ju ett gäng fina gamla UAD-pluggar… kompressorer, reverb…
– Sen spelar det ju ingen roll om du har bra eller dålig utrustning, om du inte har en bra låt till att börja med. Man glömmer ofta det…
Supro tremo-verb
Peter hade förstås med sin Custom Shop Stratocaster, som fick träffa de enklare kusinerna från landet, mina ihopskruvade monster. Det är klart att det blev en del spelande – och detta redan innan jag visade Peter Supro-förstärkaren som jag hade hemma för MM-test. Då blev herr Ekberg riktigt intresserad och sprang genast ut till bilen och hämtade in pedalbordet.
“Bluesen har blivit kidnappad av en sorts medelålders, vita medelklassmän…”
Peter spelar och berättar samtidigt om instrumentallåten på nya plattan som han vaknade upp en söndagsmorgon och hade drömt, Notes From The Neighborhood. Mer än en aning 70-talsdansbandsaktig i tonen, och jag bara älskar den!
Och Peter blir förstås förtjust i Supron.
– Fasen, va bra den låter! Den skulle jag vilja ha med mig när jag ger mig ut och spelar på bluesfestivalerna i vinter…
– Låter otroligt bra! Får jag skruva på lite och se hur den beter sig?
Vad säger man då… Självklart! Och han skruvar på ordentligt.
– Ja, det var fan du! Du får ursäkta, men jag vill se var gränsen går. Den verkar ju orka…
Det slutar med att Peter senare beställer ett par olika Supro-förstärkare, och de ingår nu i hans live-arsenal.
Peters spel och preferenser
Jag passar på att berömma Peter för hans ett eget tonspråk, där han rör sig runt den traditionella pentaskalan, och där han verkligen vågar dra iväg i sina improvisationer.
Var kommer inspirationen ifrån?
– Det kommer nog ifrån att jag ofta varit sångare också. Jag blev rätt trött på Chicken Shack och liknande band, och sökte mig andra vägar.
– Beck var ju spännande. Han var ju inte den där identiska pentaskalan, som alla spelade runt. Det fanns även andra… Peter Green var ju en stor, stor hjälte för mig. När jag första gången hörde Blues Jam i Chicago, första låten, Watch Out… Det var ju nåt helt makalöst, med allt från tajming till tonalitet. Men det fanns andra… Amos Garret var en ögonöppnare när han var med i Paul Butterfield Blues Band. ”Oj, man kan spela en durters i bluesen!” Det gjorde ju även Beck, för den delen. Men det hör man aldrig från de andra…
– Nån sa att jag lät som Jeff Beck när jag spelar, men de vill jag inte gå med på. Jag är kanske inspirerad av Beck, men jag låter inte som honom.
– Jag har aldrig kunnat sitta med en grammofon och planka solon, jag har fått lära mig på annat sätt. Så det har aldrig varit en som varit husgud, utan det har varit en jäkla massa olika som inspirerat mig, och så har jag plockat ur mitt eget huvud.
– Boggie Kings var en rolig grej… Vi spelade nån sorts punk-blues. Vi älskade blues, men vi brydde oss inte om att vara traditionella. Vi insåg att vi måste utgå från vår egen bakgrund. Där ligger skillnaden. Energin, och att vi sket i traditionen.
– Och vi hade Backa-Hans och Ingemar Dunker i kompet. Publiken kunde bara, rent fysiskt, luta sig mot den stommen. Det gick inte att göra bort sig där. Du kunde lira i en annan tonart, och det hade varit rätt ändå.
Bluesen har blivit kidnappad
– Jag har fått en sorts bluesnojja nu. Bluesen har blivit kidnappad av en sorts medelålders, vita medelklassmän, som inte förstår vare sig bluesens ursprung, grundtanke, eller det här med blod, svett och tårar – missförstå mig rätt …
– Det är ju så historielöst. Det blir outhärdligt att lyssna på, om man inte har någon sorts förankring i rötterna. Lyssna på de här triolshufflandet till höger och vänster: I woke up this morning. Om man sen lyssnar på originalen – vad bluesen stod för, och fortfarande står för – så är det en kraft, och svett och berättelser, men det är också en utveckling.
– Ta alla pianister, gitarrister, munspelare och vad du vill. Inte fan lät alla lika. Alla hade sin egen ton. Alla utvecklade sin egen ton. Det var det som var hela grejen. Men idag är det precis som att man absolut inte ska göra det, för då är det inte blues.
– Fy fan, vad jag gnäller. Det är inte alls meningen. Jag är en väldigt positiv människa i grund och botten.
Framtiden
Peter berättar att han tänker göra ett album till, ett bluesalbum, och det kommer inte vara puritanskt! Det ska bygga på bluesens fundament, men sen är det helt utifrån honom och de han omger sig med.
– För mig, när jag gör de låtar som har tydlig bluesbotten, spelar jag utifrån så som jag spelar. Jag vill spela vitt, och utifrån mig. Jag har andra referensramar, en annan historik, en annan bakgrund. Jag kan inte härma någon som ska berätta om bomullsfältens jävlighet, och industrialismens förtryck. Det blir falskt om jag försöker göra det, och det blir definitivt inte en hyllning. Det blir bara patetiskt.
Sen blir det en lång diskussion om Peters spelstil. Vi är inte riktigt överens i allt, men jag hävdar att han på något sätt behållit sin ton och sitt uttryck i gitarrspelet hela tiden. Man hör att det är Peter O Ekberg.
Tills slut har det blivit över fyra timmars samtal (jag vill inte kalla det en intervju) som jag har att lyssna igenom.
– Fy fan, va du kommer att vara trött på mig, säger Peter.
Med de orden skiljs vi åt. Men tröttna lär jag inte göra i första taget, och det finns ju alltid ett album att bryta av med, om samtalet skulle börja kännas tungt. The Blue Accordingly med NP Lonesome aka Peter O Ekberg. Tretton egna låtar. En ren njutning!
Jag tar för givet att ni redan lyssnat på den. Och har ni inte det finns den både på Spotify, och iTunes om ni vill ladda ner den. Jag vågar påstå att detta är den viktigaste plattan som släppts i år. För den som älskar modern, fräck, bluesbaserad, skitig, skrämmande, upplyftande rockmusik är den ett måste. Här finns allt. Sällan har en sångplatta varit så fullspäckad med underbara gitarrinslag, stökiga riff, och spretiga solon. Helt underbart! Jag har inte njutit av en platta så fullt ut, sedan jag hörde Jeff Becks insatser på Amused To Death med Roger Waters. Fast Peter O Ekberg gör nästan allt på egen hand – jag är djupt imponerad. Mina personliga favoriter: ovanstående instrumentallåt, Blue Me X, och So Happy For You. Ja, och så alla de andra låtarna förstås…
