TEST: Reso Guitars Big Bro Electric & Son House
Bra resonatorgitarrer för en tämligen rimlig penning
Text & foto: Gunnar E Olsson
Reso Guitars är ett nytt märke som fokuserar på resonatorgitarrer. Musikermagasinet kikar på två av de första modellerna.
Jag måste erkänna det redan här. Jag var lite för blåögd och oerfaren när jag växte upp för att ha hunnit lyssna på de riktiga gamla bluesmästarna, som spelade steelbody guitar och bottleneck. Tidiga Elmore James-låtar rynkade jag på min popnäsa åt. Det var först när Taj Mahal kom med sin första riktiga soloplatta som jag upptäckte det karakteristiska soundet av en steel-bodied guitar. Men gissa om jag blev nyfiken. Sedan dess har jag fått upp ögonen för både ”slide-mästaren” Jerry Douglas och ytterligare en handfull.
RESO GUITARS
Reso Guitars är Leif Lundbäck & Co:s eget märke. Gitarrerna tillverkas efter företagets specifikationer på den fabrik som tillverkar Michael Messers och Republics gitarrer. Reso Guitars är specialbeställda modeller med lite andra utföranden, och framför allt med förbättrad kon och stämskruvar, jämfört med vad fabriken normalt erbjuder. Man har i stort sett försökt att hålla sig till de specifikationer man hittar hos traditionella 30-talsmodeller, bortsett från några små avsteg… parlörmodellen fanns till exempel inte vid den tiden. De gitarrer Leif Lundbäck & Co säljer i dag inkluderar ett lättviktsfodral, ett set med tum- och fingerplektrum och en glas-slide. Du kan i skrivande stund provspela Reso Guitars på No1 Guitarshop i Göteborg, Halkan’s Rockhouse och Jam i Stockholm, samt Woodstock i Köpenhamn och Århus, men jag gissar att fler butiker kommer att följa efter.
MÅNGA MODELLER
Reso Guitars har i dag inte mindre än åtta olika modeller på programmet: Son House (Duolian-modell med 12-bandshals och stålkropp), Big Bro P90 (Resonatorgitarr i trä med P90-pickup), Bellboy (Parlour-modell, 12-bandshals och nickelpläterad mässingskropp), Sultan of Swing (Style 0 resonatorgitarr, med 14-bandshals, och nickelpläterad mässingskropp), Sweet Sis (Duolian-modell, 12-band och nickelpläterad mässingskropp), Tricone (traditionell Tricone-modell), Lil' Bro (Parlour-modell med träkropp), samt Big Bro Electric (resonatorgitarr med träkropp, minihumbucker och kontakt-pickup).
Vi har tyvärr inte möjlighet eller utrymme för att testa alla modellerna. Vi har därför nöjt oss med att granska två av modellerna. Dels Big Bro Electric, där både hals och kropp är byggda i trä, och där man även monterat både en minihumbucker och en kontaktmikrofon, och dels en mer traditionell modell med hals i trä och kropp i stål, Son House (Duolian-modell med 12-bandshals och stålkropp). Vi kommer däremot dröja oss lite extra vid själva begreppet resonatorgitarr, eftersom detta är de första exemplaren av sådana gitarrer vi testat.
Eddie James ”Son” House Jr var en mycket uppskattad bluessångare och slide-gitarrist, här med en resonatorgitarr.
HALVKORT HISTORIK OCH BYGGTRADITION
De resonatorgitarrer som började byggas på Nationalfabriken 1927 togs fram för att kunna konkurrera med bleckblås, och andra mer högljudda instrument, i orkestersammanhang. Elgitarren hade ännu inte gjort sitt intåg. National hade redan tidigt en mängd olika modeller på programmet. Dels var det instrument med halsar i mahogny och kroppar av mahognylaminat, och dels med kroppar gjorda av metall. Till en början använde man ”German Silver” i kropparna – en nickellegering med en nickelpläterad yta – men senare även nickelpläterad mässing eller stål. Halsarna var endera ”square-neck” eller ”round-neck”, alltså fyrkantiga eller runda, men alltid i mahogny. De fyrkantiga halsarna användes uteslutande för att spela ”lap-steel”, det vill säga med gitarren i knät, medan de rundhalsade förstås var mer användbara för allehanda spelstilar. Några modeller hade även en hals där greppbrädan möter gitarrkroppen vid 14:e band – ofta var det 12:e band som gällde.
De olika instrumenten byggdes även på olika sätt beroende på om de hade en eller tre resonatorkoner. Dessa koner var själva hemligheten med det stora ljudet hos resonatorgitarrerna. Konerna placerades med toppen uppåt, och fungerade i princip som en högtalartratt. Kroppen var inte, som hos traditionella akustiska gitarrer, en resonanslåda, utan fungerade i stället som ett högtalarkabinett för konen. De instrument som har tre mindre koner (tricone eller triplate) har ofta bättre sustain än enkonsmodellerna, men de sistnämnda har å sin sida bättre attack och mer kraft. (Båda de gitarrer vi testar i dag är single cone-modeller.)
Även materialet i gitarrkroppen påverkar tonen på olika sätt. Äldre gitarrer i German Silver är väldigt eftersökta på begagnatmarknaden, för att de anses ha en bättre ton än både mässing- och stålkropparna.
Aluminiumkonen ”spinns” genom att man placerar en rund, tunn aluminiumplatta i en svarvliknande maskin. Där pressas plattan till en kon med hjälp av olika verktyg, samtidigt som den roteras. Konen – ofta runt 9,5 tum i diameter – får sedan en liten rund platta, en så kallad ”biscuit” – vanligtvis av lönn – som fästs i mitten av konen. På biscuiten sätter man sedan ett stall i trä, och konen monteras med trattens öppning nedåt i det runda hålet i gitarrkroppen. Ovanpå konen sätter man ett ofta vackert dekorerat lock (cover-plate) med små ljudhål och en brygga att vila handen på, ovanför stallet. Greppbrädan är ofta i rosenträ eller (tidigare även) ebenholts. Den kan vara helt platt eller något välvd.
National byggde under åren 1927 till 1941 tusentals instrument, men efter japanernas attack mot Pearl Harbour i december 1941 dog tillverkningen av resonatorgitarrer mer eller mindre ut hos National. Man hade större behov av kunnig verkstadspersonal inom krigsindustrin.
SON HOUSE – MANNEN, MYTEN
Eddie James ”Son” House Jr var en mycket uppskattad bluessångare och slidegitarrist. Han var född 21 mars 1902 i Coahoma County i Mississippi, och verksam framför allt under 30- och början av 40-talet, då han gjorde en hel del inspelningar för bland annat Paramount Records. Han upptäcktes av Charlie Patton, även kallad Deltabluesens fader, och fick spela tillsammans med honom både live och på skiva. Son House drog sig tillbaka 1943, men 1964 återupptäcktes han av den unga, vita publiken och tog upp karriären igen. Han spelade både på Newport Folk Festival 1964, New York Folk Festival 1965, och turnerade i Europa 1967, tillsammans med Skip James och Bukka White.
Son House uppträdde fram till början av 70-talet då hans hälsa började försämras. 1974 lade han av för gott. Han avled 1988 av cancer i struphuvudet. Son House påstods ha influerat både Robert Johnson och Muddy Waters i unga år. Senare sägs han ha betytt mycket för både John Hammond, Alan Wilson (Canned Heat) och Bonnie Raitt.
SON HOUSE
FAKTA
TYP 12-bands resonatorgitarr
MODELL Duolian, halsen möter kroppen vid 12:e band
KROPP Antikbehandlad stålplåt
KANTLIST (längs greppbrädan) Creme-färgad
HALS Mahogny (justerbar)
HALSPROFIL Mjuk D
ÖVERSADEL Ben
HUVUD Traditionell ”slotted headstock”
STÄMMEKANIK Vintage-style 3+3
GREPPBRÄDA Rosenträ
MENSUR 24,7 tum (647 mm)
ANTAL BAND 19
GREPPBRÄDANS BREDD VID SADELN 46 mm
LÄGESMARKERINGAR Svarta
MARKERINGAR PÅ GREPPBRÄDAN ”Dot”-formade, vita
BISCUIT Rosenträ
STALLSADEL Lönn
KON Handspunnen aluminium
ÖVRIGT Levereras med ett lättviktscase, ett set med ”picks” och en glass-slide
MÅTT Längd på kroppen: 505 mm, bredd överdel, 263 mm, nederdel: 367 mm, djup på kroppen: 80 mm
PRIS 7 495 kronor
DISTRIBUTÖR Leif Lundbäck & Co, Göteborg, www.resoguitars.se
Namnet förpliktigar, som ni förstår från ovan. Son House sågs ofta med en National Duolian i knät. Gitarren Son House är en resonatorgitarr i Duolian-formatet med en stor och varm ton. Duolian var en av många olika modeller som National byggde, och som även många andra tillverkare haft som förebild. Originalet till den här modellen började byggas 1930 och redan de första fyra åren hade man spottat ut över 7 000 Duolian-instrument. De kostade nya endast 32,50 dollar.
I vårt fall har vi en ”12-bands” resonatorgitarr med kropp i antikbehandlad stålplåt, som ser så där underbart gammal och sliten ut. (”12-bands” innebär att kroppen möter halsen vid 12:e band.) Halsen är av mahogny och greppbrädan – som är av rosenträ – är svagt välvd, vilket gör den lätt att spela på, både med slide och utan. Greppbrädan har en creme-färgad kantlist och mediumband, där bandningen är utmärkt genomförd. Just vårt exemplar är justerat för att man ska kunna spela vanligt fingerspel på den – i normalstämning, eller med öppna ackord – men samtidigt med tillräcklig stränghöjd för att slidespel inte ska bli för slamrigt. Den har ett traditionellt öppet huvud med tre stämmisar på varje sida och längst uppe på huvudet hittar vi Reso Guitars diskreta logga infälld i träet. Till skillnad från många föregångare är Son House hals justerbar, och det tackar vi förstås extra för. Det är ett alldeles utmärkt bygge. Jag har försökt hitta något på detta exemplar som jag kan racka ner på, men förgäves… Möjligen kunde blixtlåset till fodralet vara något bättre, men nu är jag verkligen gnällig. Till och med bandpoleringen är exemplariskt utförd.
Sen ser den ju så j-a fräck ut, med sitt förkrigsutseende. Jag tror Jim Oblon (sångare och multiinstrumentalist i Paul Simons band), som har beställt en Son House, kommer bli mer än nöjd med den.
TON OCH SPELBARHET
PLUS
- Underbar som bluesgura
- Rappt transientsvar
- Stor, fyllig ton
- Fungerar ypperligt för fingerspel
- Enormt dynamiskt instrument
- Bra byggkvalitet
MINUS
- Inget
Son House är verkligen ingen vanlig akustisk gitarr. Jag förstår varför dessa modeller blev så framgångsrika i orkestersammanhang på 30- och 40-talet. Oj, vilket röj man kan få fram med den här gitarren! Även med vanligt fingerspel dundrar den på riktigt ordentligt. Den här guran är högljudd! Klämmer du sedan på dig en uppsättning finger- och tumplektrum – eller spelar med ett vanligt plektrum – blir det ännu mer ljud i skällan. Samtidigt uppvisar den ett oerhört dynamiskt ljud. Den svarar lydigt på alla dina nyanser i anslag och spel. Här finns både den rappa attacken och den stora dynamiken – precis som vi har väntat oss hos en bra resonatorgitarr med den här konstruktionen. Stålkroppen ger en samtidigt både varm och bluesig ton. Ja, jag måste bara säga det: det här är en fullödig bluesgitarr. Single-cone med stålkropp, det är receptet för alla gamla bluesgubbar. Det kan jag skriva under på. Tonen måste jag bara ge högsta poäng för. Den har en fin botten, ett varmt och samtidigt tydligt mellanregister, och ovanpå det, lagom mycket sammetslen diskant. Inget som sticker ut. Bara rent välljud.
Son House har både den rappa attacken och den stora dynamiken – precis som vi har väntat oss hos en bra resonatorgitarr med den här konstruktionen.
FAKTA - BIG BRO ELECTRIC
TYP 12-bands resonatorgitarr
MODELL Halsen möter kroppen vid 12:e band
KROPP Mahognylaminat
KANTLIST (längs greppbrädan) Creme-färgad
HALS Mahogny (justerbar)
HALSPROFIL Mjuk D
ÖVERSADEL Ben
HUVUD Traditionell ”slotted headstock”
STÄMMEKANIK Vintage-style 3+3
GREPPBRÄDA Rosenträ
MENSUR 24,7 tum (647 mm)
ANTAL BAND 19
GREPPBRÄDANS BREDD VID SADELN 46 mm
LÄGESMARKERINGAR Svarta
MARKERINGAR PÅ GREPPBRÄDAN ”Dot”-formade, vita
BISCUIT Rosenträ
STALLSADEL Lönn
KON Handspunnen aluminium
MIKROFONER Seymour Duncan splitbar minihumbucker i kombination med kontaktpickup på biscuiten, 2 volymkontroller och 1 coiltap-switch
ÖVRIGT Levereras med ett lättviktscase, ett set med ”picks” och en glass-slide
MÅTT Längd på kroppen: 482 mm, bredd överdel: 246 mm, nederdel: 356 mm, djup på kroppen: 78 mm
PRIS 7 495 kronor
DISTRIBUTÖR Leif Lundbäck & Co, Göteborg, www.resoguitars.se
BIG BRO ELECTRIC
Trots att det inte skiljer så mycket på de yttre måtten på Big Bro Electric och Son House känns den här gitarren betydligt nättare i formatet. Här är dock både hals, huvud, greppbräda och stämmisar i samma utförande som den förra gitarren. Kroppen är emellertid byggd i laminerad mahogny, där man har behållit den naturliga färgen. I denna mahognykropp har man monterat ett resonatorpaket av samma typ som sitter i Son House, dock är både stränghållaren och täckplåten här nickelpläterade och helblanka.
Längs kroppens bak- och framsida har man monterat dekorativa creme-färgade kantlister. Byggkvalitén och allt träarbete är utmärkt, möjligen bortsett från bensadeln, som kunde ha kortats ner ett uns.
Den elektriska biten består i två mickar i form av en Seymour Duncan splitbar minihumbucker kombinerad med en kontaktmick som monterats på ”biscuiten”. För att styra dessa finns två volymkontroller och en coilsplit-switch för humbuckern. Som volymrattar har man lyckats hitta ett par riktigt snygga metallrattar, med en topp som ser ut som en polerad halvädelsten. Mycket snyggt, och med en riktig vintagekänsla.
Eftersom detta mer eller mindre är ett custom-bygge (till ett ytterst förmånligt pris) är man hos Reso Guitars/Leif Lundbäck & Co välvilligt inställda till dina egna kopplingsförslag. Det kan ju till exempel vara någon som vill separera de båda mickarna för att koppla dem till olika ingångar, eller olika förstärkare. Då är ett stereojack eller två separata telejack på gitarren en bra lösning. Säg bara till!
TON OCH SPELBARHET
PLUS
- En trevlig, liten gitarr med stor blueskänsla
- Bra transientsvar
- Varm och fyllig ton
- Fungerar ypperligt för både slide- och fingerspel
- Stor dynamik
- Bra mikrofonval
- Utmärkt byggkvalitet
MINUS
- Ett lätt surr från stränghållaren
Akustiskt låter Big Bro lite blygsammare än Son House, men vi har ju heller inte väntat oss något annat. Det rör sig ju om en gitarrkropp byggd i laminat. Den har en mjukare ton med lite mindre betonat mellanregister, men här finns ändå både attack och dynamik så det räcker till. Någonting surrar kanske en aning vid stränghållaren, men det är säkert lätt avhjälpt, det är många delar som vibrerar på en resonatorgitarr.
Liksom Son House är även Big Bro justerad för att fungera både med vanligt fingerspel och med slide, och detta är utmärkt utfört. Stränghöjden har fått en närmast perfekt kompromisshöjd – både vid översadel och nere vid stallet. Jag reagerar även på att montering av band och poleringen av detsamma har utförts på ett förträffligt sätt. Många konkurrenter slarvar med sådant.
Elektriskt, och inkopplad till lämplig förstärkare, gör Big Bro verkligen skäl för namnet. Storebror ser dig, och storebror hörs! Minihumbuckern ger ett fett och kraftfullt ljud, med massor av botten, och kontaktmicken adderar det där skimrande i toppen som humbuckern i viss mån saknar. Kontaktmicken lyfter även fram attacken i ditt anslag, oavsett om du använder fingrarna eller plektrum. Man saknar inte tonkontroller – de två volymkontrollerna gör att man lätt kan ratta fram ett favoritljud. Dessutom finns ju coiltap-switchen som gör om humbuckern till en single coil-mick, för ytterligare tonjusteringar. Visserligen blir gitarren då mer brumkänslig, men bortsett från detta hörs inga oönskade ljudeffekter. Man har med Big Bro Electric lyckats förträffligt med att ta fram en ljudbild som balanserar gitarrens naturliga ton med en mer elförstärkt karaktär.
Med Big Bro Electric har man lyckats förträffligt med att ta fram en ljudbild som balanserar gitarrens naturliga ton med en mer elförstärkt karaktär.
SAMMANFATTNING
Båda de gitarrer vi kikat på i dag är något av förproduktionsmodeller, så de slutliga specarna kan komma att skilja sig åt på några små detaljer. Bli därför inte förvirrade om alla bilder inte stämmer riktigt överens med de detaljer jag nämner i texten. Huvudet på Big Bro på bilderna kommer till exempel i produktionsmodellen ersättas av ett likadant som det som sitter på Son House. Men i alla stora viktiga delar är dessa gitarrer det som också produktionsmodellerna kommer uppvisa. Framför allt kommer inget ändras i de tonalstrande delarna. Man ändrar ju inte på ett så vinnande koncept. En stor och varm ton med en tydlig attack och bra sustain.
Son House var den modell jag mest smällde av på. Den lät helt ljuvligt med sin stora bluesiga ton och sin bitande attack, och jag föll pladask för det underbara vintage-utseendet.
Det är lika bra att erkänna det, innan någon annan sticker in repliken, jag kommer aldrig bli en ny Ry Cooder eller Jerry Douglas – jag skulle ha varit mer fokuserad i min ungdom– men det var oerhört intressant att få tillfälle att bekanta sig med två representanter från Reso Guitars. Är ni intresserade av att spela gammaldags hederlig slideblues – eller någon annan form av musik, där en resonatorgitarr har en naturlig plats – bör ni inte missa chansen att prova en Son House eller någon av syskonmodellerna. Det är verkligen bra resonatorgitarrer för en tämligen rimlig penning.
Det är lika bra att erkänna det, innan någon annan sticker in repliken, jag kommer aldrig bli en ny Ry Cooder eller Jerry Douglas – jag skulle ha varit mer fokuserad i min ungdom– men det var oerhört intressant att få tillfälle att bekanta sig med två representanter från Reso Guitars.
