INTERVJU: Goldfrapp

Tillbaka till electronica

Foto: Goldfrapp

I våras släppte Goldfrapp sin sjunde fullängdare Silver Eye och är nu ute på turné. Vi träffar Will Gregory, ena halvan av denna duo, för att bland annat reda ut hur de lyckas variera sitt sound från en release till en annan och ändå alltid lyckas behålla en röd tråd i allt de släpper. 

Bandet bildades 1999 av Alison Goldfrapp och Will Gregory, men båda var dessförinnan välbekanta för många av oss. Alison, som också ägnat sig åt konst och dans, figurerade som gästvokalist på flera av nittiotalets riktiga klassiker som exempelvis på Orbitals tredje platta Snivilisation och Trickys debut Maxinquaye. Will hade även han en koppling till liknande musik och figurerade bland annat på flera av Portisheads releaser. När det gemensamma projektet skulle få ett namn valde de att använda sig av sångerskans efternamn, vilket medför att man ibland får påminna sig själv och andra om att det faktiskt är en duo och inget annat. År 2000 kom första albumet Felt Mountain, en filmisk historia som, precis som efterföljande releaser, släpptes på Mute Records. 

Will och Alison har på intet sätt varit rädda för att testa nya saker under de snart två decennier som de jobbat ihop. Under årens lopp har de lyckats baka in influenser från bland annat triphop, electronica, folk, ambient och disco. På årets album, Silver Eye, är de tillbaka i mer elektroniska landskap och Will berättar att de ofta, mer eller mindre undermedvetet, väljer att bryta mot det de gjort precis innan. 

– Varje album tenderar att bli en slags motreaktion mot det vi släppt innan. Vi är ganska själviska eftersom vi lägger vikt vid att vi själva har kul när vi gör musiken. Om vi känner oss färdiga eller uttråkade på ett visst sound byter vi helt enkelt till något annat. På så vis håller vi oss själva också intresserade och inspirerade. Och eftersom vi gjort rätt mycket akustiskt och atmosfäriskt på Tales Of Us, föregångaren till Silver Eye, ville vi gå ifrån det och samtidigt göra det lite mörkare och inte lika glansigt. Den här gången eftersträvade vi något råare och samtidigt mer hypnotiskt när det kommer till karaktären på själva soundet, förklarar Will Gregory. 

Inspiration och improvisation

Trots att Goldfrapps musik i allra högsta grad är elektronisk har både Will och Alison en mer klassiskt infallsvinkel när de skapar musik. Förmodligen har just detta varit en bidragande faktor till att Goldfrapp klarat av att variera sig men gått att känna igen. 

– Både jag och Alison är ju snarare musiker än programmerare, vana vid att spela instrument på det gamla hederliga sättet och sjunga. Vi föredrar att ratta på ett reglage eller trycka på en knapp i realtid än att rita in automatiseringsdata i datorn efteråt. Att man sedan kanske spelar lite otajt går ju att fixa enkelt i efterhand, skrattar Will. 

Just möjligheten att klippa och klistra är något som är användbart för duon. Will berättar att de ofta jammar ihop idéer och sedan klipper ut intressanta partier som de gillar och låter dessa därefter utgöra grunden för låtarna. 

– Av en tio minuters jam-session kanske vi får loss en loop på två takter. Sedan loopar vi den för att se vad just den sekvensen triggar i sig. Att köra saker loopat länge är en bra utgångspunkt och vi försöker vara så minimala vi kan. Det finns så mycket man kan göra med en och samma loop: stretcha, dra baklänges med mera. Vi eftersträvar att först och främst dock fånga saker vi spelat och manipulera det snarare än att försöka blåsa liv i något genom programmering i alltför stor utsträckning. 

View fullsize

Ni får alltså en hel del inspiration från just spelandet vad jag förstår. Tar ni också intryck ifrån andra saker och har du och Alison några gemensamma källor som exempelvis världsläget och politik överlag? Eller är ni som två olika läger som sedan mixas i er gemensamma kreativa smältdegel?

– Allt man upplever kommer nog in på något sätt men det är ju svårt att säga exakt hur mycket och vad.

Alla som håller på med musik, och andra kreativa yrken, vet ju hur frustrerande det är när man inte kommer på något. Har ni några tricks att dela med er?

– Jadå, vi har olika metoder att sparka igång oss själva och just improviserandet är ofta väldigt effektivt och att man ger sig tid att prova saker. Till den här skivan hade vi också med folk utifrån som exempelvis Sebastian Sternberg som spelar trummor live med oss. Vi tog in honom i studion och lät honom spela olika trumkomp som vi kände funkade och även här spelade vi in längre sessioner med honom som vi sedan klippte och manipulerade på olika sätt i datorn. Resultatet av dessa inspelningar finns med i fyra låtar på plattan: Anymore, Systemagic, Tigerman och Moon In Your Mouth. Vi byggde mer eller mindre dessa låtar på olika segment som vi fått fram av hans trummande. När det gäller trummor finns det ju också så mycket man kan variera rent soundmässigt bara genom att stänga av och aktivera olika kanaler. Ibland använder man bara överhänget och får då en helt annan karaktär än om man kör alla mikrofoner. 

Kraut

Just den minimalistiska approachen är något som de båda bandmedlemmarna delar.

– Vi lyssnar givetvis på andras musik och vi båda älskar mycket av den så kallade Krautrocken från sjuttiotalet. Denna scen har inspirerat massvis av människor genom tiderna och gör det fortfarande. Även om Goldfrapp inte är krautrock eftersträvar vi vissa saker som fanns i den, sättet syntarna användes på ett slags hypnotiskt och rullande sätt utan att landa i vare sig rock eller ren disco, utvecklar Will.

Bandet är också öppna för så kallade “happy accidents”, det vill säga att vara öppen för oförutsedda saker i studion. 

– Ibland händer bara något som man inte planerat och då gäller de att försöka ha ett öppet sinne. Det är också viktigt att inte planera allt i detalj innan man börjar spela utan se till att komma igång.

Hårt och mjukt

Efter att Will talat sig så varm om att ha fysiska kontrollmöjligheter misstänker jag att det är hårdvara som gäller för Goldfrapp, men det visar sig inte finnas någon ortodox övertygelse åt något håll. 

– Vi räknar definitivt inte bort mjukvaror, det finns riktigt bra pluggar och ljudbibliotek! Ett exempel är att du i datorn kan ha en Melotron där alla banden finns med och inte bara åtta stycken. En fördel är då också att de inte slits. Det är annars problemet med mina fysiska syntar. Hälften av dem är alltid på reparation eller på väg dit, skrattar Will och fortsätter:

– Givetvis är det något extra och speciellt med att kunna kommunicera och interagera fullt ut med ett instrument och höra resultatet i realtid, medan du spelar. Just den aspekten blir inte lika klockren med plugin-versionerna. 

Will drar sig även till minnes och berättar att han, när de första riktigt bra plugin-instrumenten och -effekterna kom ut, var helt övertygad om att hårdvara var på väg bort. 

– Med facit i hand kan jag konstatera att det blivit tvärtom. Via mjukvarusyntarna har man fått upp ögonen för instrument man annars inte uppmärksammat och i förlängningen vill man ju i regel till sist ha originalet och inte någon emulerad variant. Eller så använder jag bara detta som ett argument för att rättfärdiga min accelererande samling av gamla fysiska syntar, utbrister han med ett skratt. 

Delar både du och Alison detta intresse eller får du smussla med nyinköpen till studion?

– Ha ha, tvärtom! Hon är likadan och om jag visar någon ny pryl är hennes reaktion “Yes, yes yes, köp den, köp den!”. Samtidigt är vi ju inte samlare utan vi spelar ju på allt också.

View fullsize

Extern input

På nya albumet introducerades nya medarbetare som haft möjlighet att ge input och bidra med sitt eget musikaliska uttryck. De var dock inte inblandade i själva låtskrivarprocessen, något som Will berättat att de inte skulle motsätta sig heller på kommande inspelningar. 

– Vi har aldrig gjort det men i framtiden tror jag att det mycket väl skulle kunna hända, så länge det som skapas låter intressant och tar musiken framåt. Det gäller att vara uppmärksam och se de signaler som ibland visar sig som en stig när man jobbar med musik.

På Silver Eye var alltså det alltså sound- och produktionsmässigt som de utomstående musikerna och producenterna hade inverkan. Förutom livetrummisen som nämnts ovan arbetade de också med gitarristen Leo Abrahams, som också jobbat mycket med Brian Eno. Också i detta fall lät Goldfrapp denne musiker spela in sekvenser som därefter loopades och bearbetades.

– Under kvällen hamnade han i någon slags kreativt flöde och skapade hundratals olika sekvenser. En av dem utvecklades senare till Moon In Your Mouth. Jag och Allison skrev hela låten baserat på en av hans loopar. Detta är antagligen det närmaste någon kommit till att vara medkompositör till någon av våra låtar hittills. The Haxan Cloak var också inblandad i produktionen på många av låtarna och han tillförde också något eget i form av lågfrekventa ljud och olika drones. Detta kom väl till pass eftersom vi ju eftersträvade ett mörkare tema överlag den här gången. 

För att få ett lite skitigare sound på Silver Eye valde bandet att ta med sig inspelningarna till Dallas för att låta John Congleton lägga sin hand på produktionen.

– Det var mot slutet av projektet och hans uppgift var i mångt och mycket att se till att låtarna inte lät för polerade. Med facit i hand lyckades han väldigt bra med den uppgiften. Det var inte heller frågan om att han ändrade allt vi gjort men han tog upp olika frågeställningar och kom med idéer, samtidigt som han också fungerade som extra öron vid sammanställandet av albumet, minns Will. 

Alison ingen sould-diva

Ända sedan debuten har Alisons karaktäristiska röst en central roll i musiken, men samtidigt har gruppen inte varit fega när det gäller att använda sig av en hel del intressanta tillvägagångssätt att manipulera och filtrera sångspåren. Dock aldrig på bekostnad av känslan. Identiteten bakom lyckas de alltid behålla. Jag frågar nyfiket på om Will kan ge några konkreta exempel på hur deras infallsvinkel ser ut när det just kommer till röst.

– Hm, jag tror inte vi håller på med några egentliga konstigheter faktiskt. Vi gillar att köra hennes inspelningar genom olika filtermoduler och annan utrustning som på något sätt färgar inspelningen på något trevligt sätt. På senare tid har vi mer och mer börjat använda produkter från Bruel & Kjaer, en dansk tillverkare som också producerar testutrustning. Deras filter och preamps är något alldeles utöver det vanliga. Som exempel kan jag nämna Ocean, karaktären på Alisons röst skapades genom att vi överstyrde den i en av deras preamps. 

Will förklarar att detta är ett vanligt sätt för bandet att arbeta och att de ofta kör både sång och instrument genom diverse chorus, flangers och andra effekter, exempelvis Electro Harmonix och olika Moogerfooger-pedaler.

– Det vi gör är absolut inget nytt. Gitarrister har hållit på med sådant här länge och numera börjar keyboardister bli allt bättre på att använda olika pedaler istället för att bara köra plugins. Det blir en inspirerande situation i sig och soundet får ofta en helt ny dimension. Allt som har en output kan ju skickas vidare genom något som har en input: mikrofon, gitarr, syntar, allt!

Många sångare och sångerskor kan ibland vara lite avigt inställda till att man leker för mycket med deras inspelningar. Har ni några dispyter som rör detta?

– Tvärtom, Alison är väldigt “gung ho” och väldigt nyfiken på vad vi kan få fram i andra änden av en modul. Hon är väldigt aktiv i studioarbetet och tar ofta med olika skivor där hon har hittat intressanta sångljud. Sedan försöker vi tillsammans hitta på sätt att efterlikna dessa. 

Annat skulle det vara om hon var en standard-RnB-diva!

– En sak är då säker. Alison är ingen standard-RnB-diva, skrattar Will. 

View fullsize