TILLBAKABLICKEN: Susanne Sundfør, MM 15-06
Studion är ett instrument
Foto: Michael Strandtoft
Ursprungligen publicerad i MM 15-06
Norska Susanne Sundfør förknippas ofta med andra artister då vi hört hennes röst på inspelningar med bland annat Røyksopp, M83 och Kleerup. Att se henne som endast sångerska är dock att göra våld på sanningen då hon själv är en begåvad låtskrivare och producent. Senaste skivan Ten Love Songs producerade hon till största delen själv.
Musiken kom tidigt in i Susanne Sundførs liv, redan som barn provade hon på att spela olika slags instrument och vid tolv års ålder började hon ta sånglektioner. Den självbetitlade debutplattan kom 2007 och skiljer sig rejält vid jämförelse med senare, elektroniskt klingande releaser.
Från folkrock till electronica
På de första släppen var den musikaliska tonen mer åt folkrockhållet, med en tydlig akustisk ådra och låtar som skrivits på ett klassiskt sessionsätt snarare än i studiomiljö. Just denna utveckling till en mer programmeringsunderstödd låtskrivarmetodik är en process som Susanne delvis tillskriver producenten Lars Horntvedt.
– Det var faktiskt inte förrän efter min andra skiva, The Silicone Veil från 2007, som jag kände att jag hade hittat mitt eget sound och att musiken verkligen var min karriär, berättar Susanne. Genom att jag arbetat så mycket med Lars blandades våra olika musikaliska världar, vilket mynnade ut i en blandning som blev mitt eget sound. Lars kommer från en jazzbakgrund medan jag har mina rötter i popmusik, folkrock och folkmusik. Även om vi inte medvetet strävade efter att utveckla ett specifikt sound var det ändå det vi lyckades med under inspelningarna av The Brothel och The Silicone Veil. Inför nya skivan kände jag att det var dags att prova på något nytt, producera mest själv och utgå från en studiomiljö.
På nya plattan ligger Susanne själv bakom det mesta av låtskrivande, produktion och arrangemang men hon har, på sina ställen, tagit hjälp av olika musiker som hon också tidigare jobbat med, som Torbjørn Brundtland och Svein Berge i Röyksopp, Anthony Gonzales från M83 och John Bates (alias Big Black Delta). En av orsakerna till att hon tog in hjälp var att hon kände sig stundtals väldigt isolerad och ensam under projektets gång.
– Jag bjöd in dem till min studio men besökte även dem med mina låtar så i slutändan kan man säga att jag producerade hälften av albumet på egen hand och den andra hälften med hjälp av andra.
Är det inte svårt att få distans till sina låtar och verkligen få något gjort när man jobbar på egen hand?
– Så länge man har en tydlig bild av vad man vill åstadkomma så är det faktiskt inte så svårt, resonerar Sundfør. Så länge man har koll på tekniken. Jag hade en massa olika idéer och tankar som jag ville prova så för mig var det inga problem att få saker gjorda. Sedan känner jag ju Torbjørn, Svein, Anthony och John så jag kunde vända mig till dem för deras unika input och i slutändan få bättre resultat på de spår där jag kände att jag behövde assistans och visste att deras inverkan kunde lyfta musiken ytterligare.
Du tycker aldrig att det känns nervöst att presentera det du själv jobbat med för andra producenter?
– Nej, inte speciellt och anledningen är ju att jag känner dem rätt väl eftersom jag jobbat med dem. Om jag hade åkt till Rick Rubin med mina låtar kanske jag hade varit livrädd eftersom jag inte känner honom, skrattar Susanne.
Radiohead den felande länken
“Jag började faktiskt lyssna rätt tidigt på dubstep och fascinerades av Burial, Skream och andra artister som ledde genren innan den utvecklades till brostep och blev helt formelstyrd. ”
Att Susanne över huvud taget kom in på elektronisk musikproduktion, trots sina rötter inom jazz, folkrock och pop, bottnar i att en tidigare pojkvän var ett stort Radiohead-fan.
– Till en början tilltalades jag inte alls av Radioheads musik men han smög in låtar med dem här och var, i olika sammanhang, och till sist slog det mig att de ju är riktigt, riktigt bra. Det jag tilltalas av är deras sofistikerade och intelligenta produktion där varje ljud är ett resultat av ett väl utfört hantverk. Just denna infallsvinkel till musikskapande och att använda hela studion som ett slags instrument var ju helt nytt för mig. inom folkrock sker ju den egentliga kreativa processen innan man går in i studion och baseras på en samspelthet. När det kommer till elektronisk musik är det ju bara fantasi och tid som sätter gränserna.
Även om Ten Love Songs är en samling poplåtar berör du ju både här, och i synnerhet vid tidigare samarbeten med exempelvis Kleerup och Röyksopp, olika varianter av klubbmusik. Är just dansinriktad electronica något du själv tilltalas av och låter dig inspireras av?
– Jag började faktiskt lyssna rätt tidigt på dubstep och fascinerades av Burial, Skream och andra artister som ledde genren innan den utvecklades till brostep och blev helt formelstyrd. Just Burial har ett övergripande sound som jag verkligen gillar, med mycket ambiens och en respektlös hantering av röster. Manliga röster görs om till kvinnliga och tvärt om samtidigt som effekter utgör en stor del av själva upplevelsen i musiken. Han lär ha jobbat mycket med ett en gammal ljudeditor med namnet Soundwave och jag har hört att till och med Thom Yorke i Radiohead satt tyst och bara tittade på när de jobbade tillsammans eftersom han är ett geni. detta får mig att också vilja utveckla mig och bli bättre och bättre på att hantera studion som ett kreativt redskap snarare än ren inspelningsutrustning.
Notskrift och filterboxar
Även om just ljudlandskap och arrangemang utgör en stor och viktig del av upplevelsen på Ten Love Songs är Susannes sång central och väldigt genomarbetad på plattan, faktiskt mer än på de låtar där hon lagt sång åt andra artister. Att balansera mellan coola elektroniska produktioner och samtidigt inte glömma bort låtskrivande som ett hantverk kan ibland vara ett dilemma. Att skriva låtar i studiomiljö kan ibland vara en paradoxal upplevelse där för mycket verktyg resulterar i att inget blir skapat förutom olika testsekvenser och effektsvep. Susanne Sundfør utgår för de mesta ifrån hårdvara när hon skapar musik, även om hon även har en hel del mjukvara att leka med.
– Jag gillar att jobba med fysiska syntar och trummaskiner och genom att skruva på dessa successivt bygga upp det sound jag eftersträvar. Jag är ändå inte låst vid ett och samma sätt att arbeta utan jag kan ibland lika gärna utgå från något helt akustiskt som exempelvis ett piano eller cembalo.
Det finns också återkommande vissa orkestrala tendenser i din musik. Hur jobbar du med sådana element rent praktiskt?
– När jag jobbar med stråkar använder jag mig av Sibelius som jag gillar och som dessutom numera fungerar som plugin i Pro Tools som jag spelar in i, berättar Sundfør. Sedan är det en riktig kick att efter att ha arrangerat stråkar i mjukvara via Sibelius under en tid få skriva ut noterna och höra det hela framföras av en riktig stråkorkester. Det är bara så fantastiskt!
Givetvis jobbar inte Susanne Sundfør endast med instrument när hon skriver låtar utan även med sin röst, vilket känns tämligen naturligt då hon också är en sångerska.
– Jag älskar att laborera med vokala arrangemang, olika stämmor, leka med kontrapunkter och tänja lite på vad som brukar vara konventionellt i popsammanhang.
Det låter som du har lite olika infallsvinklar där du både kan utgå från sound eller melodi. Händer det också att det är rena misstag som leder till ett intressant sound och i förlängningen en låt?
– Jadå, det händer. Ett exempel är sista låten på nya plattan, Insects. Där var det rena tillfälligheter som styrde låtens inriktning och sound. Det började med att jag använde elektron Machinedrum för att få fram en bra bastrumma och provade då att koppla signalen från denna via bitcrush/ filtermodulen Biscuit från OTO Machines. När jag därefter började skruva på effektboxens filter märkte jag att baskaggen fick tonal karaktär så jag spelade helt enkelt olika toner med hjälp av effekterna som lades på trumman. därefter kom jag på sångmelodin, berättar Susanne. Om man jämför med låten Memorial, som jag skrev på ett klassiskt sätt med sång och piano, så är det ju en stor skillnad. Jag kan heller inte säga att jag föredrar det ena sättet framför det andra utan det är skönt att kunna variera sig.
“Jag köpte den via eBay för 12 000 norska kronor, så den var väldigt dyr.”
Du föredrar att utgå ifrån hårdvara och nämnde precis Machinedrum vilket vi på Musikermagasinet tycker är roligt då de, precis som tidningen, kommer från Göteborg. Har du några andra hårdvarusyntar som du tenderar att använda ofta?
– Jag älskar elektron!, utbrister Susanne. Jag har faktiskt en Sidstation också, men den är lite trixig att använda då den är så skarp i sitt sound. Man får verkligen gå in och kapa lite här och var för att få den att passa in i mixen och inte ta över allt. Jag använde den senast när jag producerade ett norskt band som heter Bound To Each Other och den är verkligen jättekul att jobba med. om man jämför med en vanlig synts volym mellan 1-10 så räcker det med att Sidstation står på 2 för att tränga igenom allt, så det gäller att verkligen forma till ljudet på både den och de andra instrumenten för att få det att funka som en helhet. Samtidigt är den ett kul sätt att bryta av ljudbilden också, exempelvis om man lägger den mot en bakgrund av mer fancypants-syntar med feta layer-ljud, säger Susanne Sundfør med ett stort leende. Sedan är designen kul också och påminner mig om något ifrån Alien-filmerna.
Just Sidstation kan ju vara svår att få tag på, var hittade du din?
– Jag köpte den via eBay för 12 000 norska kronor, så den var väldigt dyr. Men, det fick det vara värt, resonerar Susanne Sundfør. Till viss del tycker jag den också påminner lite om Teenage Engineerings OP-1 som också har lite digitalt oljud i sig, i synnerhet i trumdelen. Nu när jag tänker efter så var faktiskt en OP-1 också med på låten Insects som vi talade om nyss.
Tyska preset
Susanne har också olika fancypants-syntar som hon kallar dem ovan, däribland Access Virus och två syntar ifrån Dave Smith Instruments, en Prophet 12 och en Mopho x4. Hon har också en samling mjukvarusyntar som hon dock på senare tid använt allt mindre frekvent.
– Det beror inte på att mjukvaror egentligen låter sämre än hårdvarusyntar, tidigare använde jag det mer och då, bland annat, Native Instruments Massive, Absynth och Kontakt. Just Massive är en väldigt bra synt som är väldigt ofta används inom exempelvis dubstep, den är grym på att skapa wobblande basljud. Både Massive och Absynth är lite cheezy när det kommer till förinställda ljud. Tyskar är väldigt duktiga på att konstruera och bygga syntar men det roliga är när man kikar på de ljud som följer med. Varje preset verkar gå ut på att få in så många lager av ljud och effekter som det bara går. Det blir ett rent helvete att skruva tillbaka allt till vettiga nivåer. om man däremot ser till konstruktionen är instrumenten alltid av högsta klass, förklarar Susanne. Jag har även Arturia Vintage Collection som också låter väldigt bra, men för mig blir det aldrig lika lättjobbat med att skruva ljud med musen som det är med en fysisk enhet. det blir mycket mer intuitivt med en riktig maskin.
En genomgående trend bland många musiker är ju att vi alltid måste ha nya prylar för att kunna skapa. Hur är det med dig, känner du nu att du bara måste ha en DSI Prophet 6 så snart det bara går?
– Nej, jag vill hellre lära mig det jag köpt så att jag verkligen kan använda utrustningen ordentligt. Det är ju annars vansinne att lägga 20-30 000 på en synt som man sedan bara använder ett kort tag för att sedan köpa en ny. Det tar ju också ett tag innan man bekantat sig med ett nytt instrument och får koll på vilka situationer den passar bäst i. När jag väl startar ett albumprojekt brukar jag se till att jag har det jag behöver. När sedan skivan är klar kan man utforska vad för nytt som finns som kanske kan vara intressant, säger Susanne.
Och om du bara fick använda en enda pryl ur din nuvarande setup till att skriva en låt här och nu, vilken skulle du ta då?
– Då skulle jag välja Prophet 12:an.
Hur ser det ut när det kommer till effekter? Är du lika benägen att använda mestadels hårdvara även där?
– Jag har faktiskt köpt extern preamp och eQ från chandler som låter så himla bra och som jag använde på all sång på nya skivan. Efter att jag skaffat denna och kopplat in den mellan Pro Tools och min tio år gamla mikrofon, som även den var dyr, märkte jag en väsentlig skillnad på det ljud jag fick fram. en hårdvarupreamp och eq ger ett distinktare ljud i slutändan. Jag använder givetvis också plugin-effekter och köpte rätt nyligen Audio Ease Altiverb, som faktiskt också har en reverb-inpuls inspelad i Vigelandmausoleet i Oslo, samma ställe som vi spelade in min sång på The Brothel. Jag gillar att använda impuls/respons då de oftast ger lite mer karaktär en andra reverb-typer. Man förhåller sig till ett rum snarare än till olika parametrar, vilket tilltalar mig.
Blofeld in concert
Att Susanne Sundfør gillar att blanda det syntnördiga med klassiskt musicerande kanske drogs till sin absoluta spets då hon för ett par år sedan sedan komponerade musik som därefter framfördes på fem Waldorf Blofeld.
– Jag samlade ihop några till som hade Blofeld-syntar och sedan skickades MIDI till dessa från mixerbordet medan vi stod och skruvade på dem, minns Susanne. Konserten finns utgiven under namnet A Night At Salle Pleyel.
Kreativt fokus
Precis som inom alla andra yrken där man är beroende av kreativitet är det även för Susanne Sundfør i vardagen en utmaning att försöka hålla sig inspirerad. Lite hjälp på traven har hon av David Lynch.
– Jag läser Lynch bok Catching The Big Fish, som även finns som ljudbok via iTunes där författaren själv läser. Det han i grund och botten kommunicerar är att det gäller att hålla sig kreativ hela vägen och på så vis få en hel del input automatiskt. Samtidigt ska man också acceptera att man har stunder då man inte lyckas få ur sig något vettigt och inspirerat och då istället utnyttja tiden till att se filmer, lyssna på andras musik och utforska saker som kan ligga till grund längre fram. Det är också viktigt att ta timeout ibland så att man sedan kan jobba mer fokuserat när man väl kommer igång igen. Som musiker är det skönt att höra att man får ta pauser och att man får känna sig oinspirerad då man alltid är på jakt efter den där kicken som man får när man känner att man gjort något bra. När man inte lyckas har man en ”bad trip” och kommer ner väldigt snabbt på jorden. det är då det är så väldigt viktigt att i stället kunna vila då det är essentiellt för att kunna jobba bra i det långa loppet, konstaterar Susanne.
“Jag tycker inte man ska vara för hård mot de som vill prova något nytt och bygga vidare. Risken är att man blir för konservativ och då fastnar man ju i att leta efter samma uttryck i musik, film och allt annat vilket är jättetrist. ”
Lyckas du följa dessa råd i praktiken också? Jag tänkte närmast på att lyckas låta bli att försöka, även om du känner att du för tillfället inte har några egentliga idéer.
– Nej, och det är därför jag läser boken hela tiden, skrattar Susanne Sundfør. David Lynch är ju också väldigt mycket inne på det här med meditation så jag har bokat in mig till en sådan kurs hemma i Oslo. Tyvärr har jag ännu inte haft tid att medverka men de har inte gett upp än utan fortsätter skicka inbjudan vecka efter vecka.
På tal om David Lynch, kommer du våga titta på nya Twin Peaks-episoderna som nu eventuellt blir av inom något år eller råder du mig att låta bli det för att inte förstöra de gamla?
– Jag kommer nog se dem och det var samma snack när de nya Star Wars-filmerna kom. Många tjatade om att de absolut inte tänkte se dem då de inte kunde bli lika bra som de gamla. Jag har sett dem alla och de är ju jättebra allihop! Jag tycker inte man ska vara för hård mot de som vill prova något nytt och bygga vidare. Risken är att man blir för konservativ och då fastnar man ju i att leta efter samma uttryck i musik, film och allt annat vilket är jättetrist.
Jag tror du har en poäng där, annars slutar det med att vi alla sitter och lyssnar uteslutande på Rolling Stones …
– Ja, eller hur?!
It’s a woman’s world
om vi kikar på könsfördelningen inom musikproduktion är det, trots att vi nu nått år 2015, en övervägande representation av män bakom mixerborden och patchkablarna. Att vara kvinna inom elektronisk popmusik innebär för många att kämpa mot ett invant mönster där männen programmerar medan kvinnorna sjunger och, på sin höjd, också spelar något soloinstrument. Susanne Sundfør tycker dock inte att hon haft några större problem att bli tagen på allvar i en så pass mansdominerad bransch.
– Situationen kanske var en annan för 20 år sedan men i dagens Norge kan jag inte säga att jag personligen råkat ut för sådant i någon större utsträckning, åtminstone inte något nedlåtande och negativt. Ibland kanske jag har märkt att vissa kan tycka att det är extra roligt att en flicka kan göra detta. Givetvis kan vi det, så jävla svårt är det ju inte! Jag tror en fundamental missuppfattning är att studioarbete skulle vara en nördsyssla då det ju i första hand rör sig om en väldigt kreativ process.
I dag släpper Susanne Sundfør sin sjätte studioplatta, Music for People in Trouble, det första på skivbolaget Bella Union. Lyssna på den här nedanför.
