INTERVJU: 10 snabba med Nelly Daltrey (Pale Honey)
"Fyrtakt är jag en jävel på att hålla"
Skivaktuella med kritikerrosade Devotion tar rockbandet Paley Honey återigen landet med storm. Dessutom hänger man med den amerikanska singer-songwritern Iron & Wine på turné i januari. Mitt i allt detta kontaktade vi gruppens Nelly Daltrey för att prata trummor.
Foto: Jasmin Storch
Hur lyder din bakgrundshistoria som trummis, när började du utöva detta instrument? Och vad var det som gjorde att valet föll på trummor?
– Jag började spela trummor i åttonde klass då min mattelärare var en musikfantast och ville att alla på skolan skulle hålla på med musik som ett uttryckssätt. Det började med att jag fick prova på lite olika instrument, egentligen lockade basen mer men till slut så hamnade jag bara fler och fler gånger bakom trumsetet, samtidigt som jag lyssnade mycket på Eagles of Death Metal och Danko Jones. Men än i dag har jag också en förkärlek till riktigt basiga och farliga syntar.
Vad driver dig som trummis?
– Lekfullheten bakom instrumentet och enkelheten att direkt kunna spela och få det att låta bra. Det är enormt givande att bara kunna kötta på när jag spelar och trötta ut mig fysiskt, sedan är tanken att bära runt ett trumset under turnéer inte lika lockande.
Vad karaktäriserar ditt spel i Pale Honey, och hur skulle du beskriva trummorna på er senaste skiva, Devotion?
– Enkelhet är nog det bästa ordet för mitt trumspel. Även om det är jag som spelar trummorna under inspelning så är vi i bandet väldigt öppna under låtskrivarprocessen och bollar mycket. Jag spelar väldigt försiktigt och löst för det mesta men lever samtidigt för att leka med dynamik och kontraster, att luras om att en refräng kommer eller liknande. Det är väldigt intimt att sätta sig ned och spela in tycker jag, samtidigt som Tuva och jag lade ned enormt mycket energi på text så ville jag förmedla minst lika mycket med trumspelet.
Vad består din utrustning av i dag?
Nelly lirar på ett Gretsch Renown-set, försett med golvpuka och cymbalpaket från Zildjian bestående av ride, crash och hi-hat-cymbaler.
– I dag spelar jag på ett Gretsch Renown-set med en golvpuka, och ett cymbalpaket från Zildjian med en ride, en crash och hi-hat-cymbaler. Centralt är koklockan som saknar märke, men låter fantastiskt, ett block som åker fram ibland och en tamburin. På önskelistan står faktiskt mest syntar, men också en trummaskin och en ny ride som inte klingar lika mycket som den jag har i dag.
Vilka stilar behärskar du, och vilka skulle du vilja utforska?
– Jag är långt ifrån att behärska en stil, och det är väl därför jag tycker det är så roligt att spela trummor. Fyrtakt är jag i alla fall en jävel på att hålla.
Finns det någon stil som du totalvägrar?
– Jazz är ett stort nej för mig, det är en bred genre som kan vara mysig att lyssna på ibland men experimentell jazz stressar mig enormt, dessutom känns det som en genre som alltför många jag stött på tycker är ett måste att tycka om att spela och uppskatta.
Hur ser ditt övningsschema ut under en normal veckas gång, och inför en spelning? Vad anser du vara en tillräcklig mängd träning för respektive tillfälle?
– Sådant där går verkligen i perioder för mig. Under en tid var jag ensam i Göteborg och blev värre i mitt sjukdomstillstånd, då spelade jag trummor varje dag trots att det tog lång tid att komma till replokalen och ryggen värkte. Nu spelar vi väldigt intensivt med Pale Honey samtidigt som jag går på konstskola och har sambo, då blir det bara live eller vid inspelning som jag hinner spela trummor ordentligt. Resten av tiden som blir över är det viktigast att få vila.
– Den psykiska förberedelsen väger tungt, och jag övar tills dess att jag känner mig bekväm med det jag skall spela, och lite till. Sedan ligger resten i sinnet för mig, mår jag bra så spelar jag bra och det handlar inte nödvändigtvis om att sätta allting som planerat, utan att spela från hjärtat, känna av bandet och publiken - och hålla takten.
När du inte har ett trumkit till hands, hur löser du träningen då?
– Jag skaffade en liten övningsplatta att ha med i till exempel turnébilen och har ett elektroniskt trumset att ha hemma, men båda ligger så klart orörda uppe på vinden. Stretchövningar och uppvärmning hjälper enormt för att min kropp ska kunna förbereda sig, annars slår jag gärna med trumpinnarna på låren under soundcheck för att i alla fall få värma upp lite.
DISKOGRAFI
Pale Honey (2015)
Devotion (2017)
Vad har du för åsikt om digitala kontra akustiska trummor? Föredrar du det enda före det andra?
– Båda två är älskade och uppskattade. Digitala trummor är perfekta för att upptäcka någonting jag inte hade kommit på vid mitt egna trumset och det är ovärderligt. Inspelat så har vi i många fall kombinerat digitala och akustiska trummor, eller samplat mina trumslag från tidigare inspelningar att väva in i nya spel. Sedan är det ju obeskrivligt underbart att sätta sig vid ett akustiskt trumset och spela tills händerna blöder.
Berätta om ditt bästa minne från inspelningen av Devotion
– Det är nog när vi ska spela in sången. Till Devotion jobbade vi stenhårt med texterna, särskilt jämfört med första plattan, och sången är bland det sista vi spelar in. Det är så klart väldigt underbart att spela in trummor och hitta någonting som lyfter en låt så mycket för en, men magiskt att vara i slutskedet av ett så krävande arbete. Under sånginspelningen ligger jag alldeles sliten och trött på golvet med hörlurarna på och det har hänt att jag har fällt en och en annan tår under tiden.
