BYGGSPECIAL: Plastrelikering

Vi relikerar plastdelarna till din gitarr

Ett kritvitt plektrumskydd till Stratan eller Telen är sällan särskilt fräckt. Färdigåldrade plastplekor är rätt dyra, så vi fixar detta själva istället. Och när vi ändå är i farten tar vi även tag i rattarna och mickkåporna.

Det finns massor av tips på nätet på hur det här ska gå till – och lika många YouTube-klipp – både på folk som gör bort sig, och andra som verkar ha bättre koll. Många av tipsen fungerar alldeles utmärkt, andra är tämligen verkningslösa – åtminstone enligt min erfarenhet.

Materiallära

Prylar vi läst om, och som lär kunna ge bra resultat om man vill få plastdetaljer att se lagom åldrade ut: skokräm, amberfärgat (bärnsten) pigment upplöst i rödsprit – Stewart McDonald har flera varianter, bland annat Color Tone Liquid Stains. Min lokale gitarrfixare (tack Åke Björnstad) rekommenderar också Anilin Stain från Behlen, Amsterdam US, Alco Soluble Wood Stain Color Tone - Vintage Amber, från Homestead Finishing Products, Ohio. 

“ …kolla på nätet efter bilder på genuina vintagegitarrer av ungefär den årgång du vill efterlikna.”

Möbelfixare brukar också ha bra tips på färger som gör att saker ser riktigt gamla ut, och det ska vara anilinfärger, så det fäster ordentligt på plasten. Andra grejer man kan få användning för under sådana här experiment: ScotchBrite, gurkmeja, curry, vinäger, slippapper 240, våtslip 360, 400 och 600. Svinto, fint stålull, svart skokräm, sot och aska är andra användbara hjälpmedel… men vi tar det från början.

Vitt eller vintage

Beroende på vilken årsmodell det är (eller tänkt att vara) på din gitarr, kan det skilja rätt mycket på hur plastdelarna ser ut. De första svarta teleplekorna (1950–1954) var av bakelit som man bakat ihop med ett fibermaterial, för att de inte skulle spricka. Den varianten ska vi spara till ett senare tillfälle. De allra tidigaste Stratamodellerna hade både rattar, mickkåpor och plektrumskydd i ett väldigt ljust material. De helvita enlagers plektrumskydden av vinyl eller ABS-plast ersattes dock runt mitten av 1959 av trelagers celluloidplekor, som med tiden ofta antog en grönaktig färgton – utom för Tele/Esquire och DuoSonic/MusicMaster, där den kritvita plasten fanns kvar en bra bit in på 60-talet. 1965 ersattes trelagersskydden av vinyl-/ABS-plekor. Dessa hade en tydlig tendens att gulna med åren, och det är lite av den effekten vi ska försöka återskapa.

Här har vi en typisk autentisk ”grön” pleka och gulnade rattar, från tidigt 60-tal.

Vad gäller rattar till Stratocaster har även de tillverkats av olika plaster genom åren. Den kritvita varianten som fanns från 1954 och några år framåt kallas ofta bakelit, men det var i själva verket en plast som tillverkats av karbamidformaldehyd (eng. urea formaldehyde, eller UF). Även rattar av polystyren och av ABS-plast har använts och dessa har haft en betydligt större tendens att åldras och gulna.

Vi tänker idag inte göra någon restaurering eller förfalskning av en Strata ifrån mitten av 50-talet, utan bara testa lite grann hur vi ska kunna åldra de olika plektrumskydd och rattar som erbjuds nya idag, på ett någorlunda övertygande vis. Det finns rattar och andra plastdetaljer att köpa i en mängd olika nyanser av vitt: allt ifrån kritvitt, via pergament (eng. parchment), till ”aged white”, och ibland ytterligare nyanser däremellan. Problemet med de här ”åldrade vita” varianterna är att de fortfarande ser helt nytillverkade ut. En del är tillverkade i vit plast som färgats på ytan, andra har en färgad plast rätt igenom. Personligen tycker jag att det är lättast att utgå från vita prylar från början, om man ska åldra dem på egen hand. 

Förarbete

Vi börjar förstås med att skruva loss alla plastdelarna från gitarren. Och har du nyinköpta delar får du inte glömma att kolla att de plastdetaljer du tänker åldra verkligen passar till din gitarr. Både knoppar till svajarmen, till fem- eller trelägesomkopplaren, och rattarna finns i lite olika storlekar beroende på var de tillverkats. Även färgen och typsnittet på texten på rattarna kan variera högst betänkligt. Det är många variabler att ta hänsyn till – och då struntar vi blankt i hur rattarna ser ut på undersidan – där kan de ha tre eller fyra ”pinnar” (eng. spokes) som sticker ut från mittenringen.

Ett nytt plektrumskydd är ofta inte bara kritvitt, det är för det mesta även spegelblankt och helt i avsaknad av repor. Ofta sitter det en plastfilm utanpå plekan för att skydda just mot repor. Då biter förstås inte våra försök att missfärga plasten. Dra först bort plastfolien, om det finns en sådan.

Splitternytt, kritvitt plektrumskydd.

Om du har ett helt nytt spegelblankt plektrumskydd har de färgmedel vi väljer att använda inget att fästa vid. Vi börjar därför med att matta ner plekan. Där kan en ScotchBrite fungera bra – inte den gröna, den är för vass, utan den vita, som är avsedd för porslin och keramik och annat som inte får repas. Den mattar ner den blanka plastytan och ger ett nätverk av ytterst fina repor som ser väldigt autentiska ut. Även ett finare våtslippapper (400 eller 600) kan fungera väl, om man rör det i helt oregelbundna mönster, så det blir lagom smårepigt, utan att det ser alltför mekaniskt ut.

Våtmarker

Kollar man på nätet finns det massor av tips på olika vätskor man skulle kunna använda för att åldra plastdetaljer till sin gitarr. Både enkla och ofarliga varianter, som att låta prylarna ligga i te, kaffe, vinäger, olika kryddblandningar, eller allt detta i en totalblandning – eller mer läskiga saker som starka syror och dylikt.

“Efter att ha testat med diverse olika magiska mixturer har jag kommit fram till en metod som fungerar bra för mina behov.
”

Jag har provat alla de snälla sakerna, och ibland (på vissa plaster) fungerar det helt okay. Jag hade till exempel ett svaj med en knopp som var alldeles för vit för att passa till övriga plastdelar på den gitarren. Efter några timmar i en blandning av kaffesump och gammalt te, hade knoppen antagit näst intill samma gulnade nyans som rattarna på den Stratan. Andra gånger har det däremot gett noll i resultat. Jag har haft plastrattar som legat och dragit i liknande soppa i flera dygn utan någon som helst påverkan.

Efter att ha testat med diverse olika magiska mixturer har jag kommit fram till en metod som fungerar bra för mina behov. Jag har en liten glasburk med bärnstensfärgat pigment från Stewart McDonald, upplöst i rödsprit. Det ger en gul till rödbrun ton som kan vara användbar i lagom doser för att gulna plasten en aning. För att få en bra lortton använder jag svart skokräm – den bruna funkar inte för mig, den blir alldeles för röd. Till sist har jag använt aska från kaminen på landet. Jag tog med en plasthink med sådant till stan, och det lär räcka väldigt länge. Men först ska vi putsa och slipa… 

Nu skrubbar vi på

Mycket handarbete blir det… Så här gick jag till väga: Jag började med att matta ner plektrumskyddet med ScotchBrite, lite gammal begagnad Svinto, och våtslippapper i grovleken 600. Sedan gav jag mig på rattarna, och knopparna med samma medel. Om man vill få rattarna att verkligen se ut som om de använts sedan 1956 rekommenderar jag att man först slipar ner alla skarpa kanter med 360-slippapper, och sedan polerar hela ratten med 600.

Den vänstra ratten har fått vintage amber-färg. Den högra har dessutom fått skokräm i räfflorna och sedan ett dopp i askhinken. Den mittersta har torkats av, och är nästan färdig. Även plekan har fått rejält med lort.

Putsa på ordentligt! Det är bra att låta det ta lite tid. Då ser det mest realistiskt ut. När man är nöjd med att rattarna är lagom rundade och slitna är det dags för nästa steg. I mitt fall utgick jag från rattar som var lite ”off-white” från början, men efter att ha putsat på dem ett tag insåg jag att färgen bara satt på utsidan. De färdigslitna rattarna hade en rätt så genuin vit 50-talskaraktär, med såväl rundade kanter som lagom sliten text upptill på ratten. 

I nästa steg doppade jag en trasa i Vintage Amber-lösningen och gned in ratten med detta. Därefter tog jag svart skokräm på en topz och klickade på lite av detta på olika ställen –framför allt i räfflorna på rattarna. När jag sedan torkat runt skiten lite med trasan, som tidigare doppats i vintagefärgen, började rattarna se helt nerskitade ut. Kanske till och med för mycket. I det läget tryckte jag ner alla rattarna i hinken med aska och sot från kaminen. Efter att gosat runt med dem i askan ett tag, och låtit dem ligga och dra lite där, plockade jag upp dem och torkade av dem med en torr trasa, en i taget. Det är viktigt att man inte torkar alltför frenetiskt i det här skedet. Tanken är ju att en hel del lort ska stanna kvar. Blir det alltför mycket är det lätt att torka lite till, och det lösa som eventuellt är kvar, lossar efterhand vid normal användning av rattarna.

Samma tillvägagångssätt använde jag till mickkåporna. Alltså: runda kanterna, polera resten, och lorta ner lagom mycket med skokräm och vintagefärg. Men var försiktig med skokrämen, den kan bita fast rätt ordentligt. Ta bara små, små klickar. Och ta gärna en klick i de två skruvhålen. Där ska det vara lortigt. Det efterföljande doppet i askhinken gör sedan susen.

Nya och relikerade rattar – man kan ana en viss skillnad.

Med plektrumskyddet använde jag ungefär samma nedlortningsmetodik. Dock lät jag inte plekan bli lika sliten som rattarna och kåporna. Här nöjde jag mig med att matta ner den ordentligt. Om man vill att lorten ska hamna på rätt ställe, och att det ska realistiskt ut, kan man kolla på nätet efter bilder på genuina vintagegitarrer av ungefär den årgång man vill efterlikna. Speciellt kan man kika efter var plekorna lortas ner mest. Kanterna brukar bli lortiga, likaså runt mickväljaren och runt rattarna. Däremot hamnar inte särskilt mycket lort under strängarna. Tycker man att det blir för mycket lort, är det tämligen enkelt att torka bort det överdrivna med en trasa med lite rödsprit på.

Om man vill vara riktigt noggrann kan man fixa en spricka i något eller några av skruvhålen på plekan. Det är speciellt ett par ställen de gärna spricker i verkliga livet. Kolla på bilder! Sprickan gör man lätt med ett ytligt snitt med en mattkniv. Snittet fyller man sedan med ett uns svart skokräm. Passa även på med lite skokräm i skruvhålen, där brukar det alltid var lortigt. Plekan fick jag inte ner i hinken med aska, så den fick klara sig utan det doppet. Om man vill kan man förstås ta lite aska och sot i en lagom fuktig trasa och gnida på det, på lämpliga ställen på plekan. Jag tyckte dock inte det behövdes i mitt fall. 

Här har vi dubbla uppsättningar med rattar, och kåpor, och en fram- och en bakplåt.

En variant

Om man vill ha riktigt autentiska lort- och slitmönster runt rattarna kan man använda en potentiometer med monterad ratt och limma fast en bit slippapper på ringen på undersidan av ratten. När man vrider ratten sliter den lite på plektrumskyddet under ratten. När man tycker slitaget är tillräckligt kan man maska den delen av plekan och lorta ner runt, utanför ratten, genom att till exempel sätta en lagom lortig trasa på utsidan ratten, trycka den nedåt och vrida trasan runt några gånger. När man sedan tar bort maskningen under ratten har man kvar en lortig ring runt ratten, som ser lagom gammal och skitig ut. Riktigt genuint. 

Fixat och klart

Ju längre plastdelarna får ligga och torka innan man monterar dem igen, desto bättre sitter lorten kvar. Det som är löst kommer att lossna med tiden. Flitig användning, så kallat spel, kommer att göra gitarren ännu snyggare, men den här relikeringen är en god hjälp på vägen att åstadkomma en gitarr som ser lagom sliten och använd ut, trots att den kanske bara har något år på nacken.

I mitt fall rörde det sig om ett projekt där jag ville efterlikna en Strata från senare hälften av 50-talet, så nära jag fann det möjligt. Tillsammans med en kropp och en hals från Monster Relic, ett splitternytt Fender originalstall (Fender Pat. Pend), som jag hittade på eBay, nya stämmisar och annan hårdvara, som jag också relikerat (ni kan läsa hur man gör det i nr 10 2015 av MM) blir slutresultatet riktigt övertygande. I vilket fall ser plastdelarna riktigt gamla ut. Det var ju det vi var ute efter i första hand, eller hur?

Fixad och klar.