Under gårdagen, för 44 respektive 34 år sedan, närmare bestämt 1973 och 1983, släppte Mike Oldfield och Dio sina debutalster: Tubular Bells och Holy Diver.

**Mike Oldfield – Tubular Bells, 1973 (Virgin)**

Ett närmare timmen långt instrumentalt mästerverk, skrivet av en då 19 år gammal Mike Oldfield. Uppdelad i två sektioner – Part One och Part Two – på vardera sida av tolvtummaren, med det Excorcisten-förknippade inledningsspåret i täten, tas man här på en otroligt känsloladdad resa. Det går likt en berg- och dalbana med såväl lågmälda som upptaktsvarianter. En färdighet som Oldfield tagit med sig i såväl den obskyra som den mer kommersiellt tillgängliga delen av katalogen.

Bortsett från Introduction rekommenderas även A Minor Tune, Blues, Bagpipe Guitars och Ambient Guitars.

Dio – Holy Diver, 1983 (Mercury)

En övervägande majoritet av vad Ronnie James Dio rörde vid blev till guld. Och den här plattan är nog höjdpunkten som karln är mest förknippad med. Under den nio spår långa färden stöter man nämligen inte på en enda undermålig, ens medioker låt. Det är helt enkelt leverans efter leverans.

Medan titelspåret och Rainbow in the Dark är alstren som man oftast plockar fram, är varken startskottet Stand Up and Shout, Caught in the Middle, Don't Talk to Strangers eller ridånumret Shame on the Night att förakta.