LISTA: 10 legendariska gitarrister
Tio favoritgitarrister och deras instrument
De musiker man lyssnade på som ung påverkade ofta ens val – både vad gäller musikstil och instrument. För mig började det, som så mycket annat, redan 1962.
JIMMY PAGE
Foto: Jim Summaria
Jimmy Page jobbade under första hälften av 60-talet som studiomusiker i London. Han fanns med i en artikel i tidningen Melody Maker, som hade många musiker som läsare. I artikeln avbildades Page med en tremickars Gibson Les Paul Custom Black Beauty, och han delade med sig av en del speltips. Det var där jag lärde mig att flytta upp 1:a strängen till 2:a (B), B-strängen till 3:e (G), och så vidare, och sedan slänga bort den tjocka 6:e strängen. 1:a strängen ersatte man med en banjosträng, eller en oktav-3:a från ett 12-strängat gitarrset. Det blev betydligt lättare att bända på strängarna.
Page spelade tidigt på en handmålad Telecaster, The Dragon, en Telecaster från 1958. På Led Zeppelins debutalbum används denna Telecaster på alla låtar utom You Shook Me, där Page använder en inlånad Gibson Flying V. På nästa album spelar han mer på en ’59 Les Paul Standard (hans ”Number 1”), som han köpte av Joe Walsh 1969. Senare hittade Page ytterligare en Les Paul Standard, som han döpte till ”Number 2”. Live, med Led Zeppelin, kunde man få se Page med någon av dessa Les Paulgitarrer, eller varför inte (som här) en dubbelhalsad Gibson SG (EDS-1275). Hans första Black Beauty från 1960 stals redan 1970, men återbördades till Page förra året, efter att ha varit försvunnen i 46 år.
Personligen är min Pagefavorit solot i den här låten från III:an: Since I’ve been Loving You.
DUANE EDDY
Duane Eddy har alltid haft ett eget sound, och det var just hans ”twangy” sound som öppnade öronen hos mig. Eddys dunderhit från 1962 Guitar Man var faktiskt det första gitarrsolo jag lyckades plocka ut, genom att spela plattan gång på gång… Duane Eddy började spela gitarr redan som 5-åring. Tillsammans med Lee Hazlewood skrev Eddy flera av sina hitlåtar, bland annat Guitar Man, som han fick sin tredje guldskiva för (den sålde mer än en miljon ex).
Eddy har en speciell teknik där han spelar mycket på de grövsta strängarna, och han använder även sitt Bigsby-vibrato flitigt. Han hade flera instrumentalhits i mitten av förra århundradet, som Peter Gunn, Rebel Rouser, Cannonball, och Shazam. Han fortsatte spela under hela 70-, och 80-talet, och 1986 spelade han in Peter Gunn på nytt, tillsammans med brittiska gruppen Art of Noise. Låten låg etta på tidningen Rolling Stones danslista under sex veckor. Han blev också den ende instrumentalist som har haft en topp 10-hit under fyra olika decennium i Storbritannien. Han uppträder fortfarande, vid 79 års ålder.
Duane Eddy var den förste som (1961) fick sig tillägnad en egen signaturmodell. Många modeller har följt sedan dess, men det har suttit ett Bigsby B6-vibrato på samtliga. I USA säger man att ”Duane Eddy skrev handboken för hur man använder ett Bigsby”.
ERIC CLAPTON
Foto: RSO Records
Jimi Hendrix och Eric Clapton har det redan skrivits spaltkilometer om. Det är klart att även jag lyssnade på dessa virtuoser, och jag hade tillfälle att se dem spela live vid flera tillfällen. Bluesbreakers hade med sitt andra album, Bluesbreakers with Eric Clapton etablerat sig som ett av de bästa bluesbanden i västvärlden. Claptons spel på den plattan var näst intill gudomligt.
Jag hade börjat lyssna på Slowhand på plattan Five Live Yardbirds, där han river av den ena bluesrökaren efter den andra på sin Telecaster. När han sedan dyker upp i the Bluesbreakers gör han ett fantastiskt intryck. På låtar som Double Crossing Time, och Have You Heard visar Clapton prov på ett riktigt elegant och kraftfullt gitarrspel. Även senare, live med gruppen Cream, fanns det stunder då han verkligen glänste. Men tonen i Erics Les Paul Standard från 1960 … vi var många som hade kunnat döda för den i slutet av 60-talet.
Slowhand gick dock vidare – både med nya grupper och nya instrument. Hans Les Paul ’60 blev stulen när Cream skulle börja turnera, och efter det nyttjade han en handmålad Gibson SG och en 335:a från samma tillverkare i live-sammanhang. Eric suktade dock hela tiden efter en Stratocaster, men det måste vara ett slitet instrument med lönngreppbräda, en 50-talare. En gitarr som hade älskats av förre ägaren. Sådana var på den tiden lätta att hitta i USA, och Cream turnerade ofta där. Clapton plockade ihop ett lass med lämpliga Strator från pantbanker och musikaffärer i USA. Av dessa plockade han själv både Brownie och Blackie, hans favoritgitarrer under många år. Blackie var ett hopplock av delar från en -56:a och 57:a. Brownie var däremot en ”fabriksfärdig” gitarr ur den samlingen.
Sedan dess har det blivit mycket Strata för Clapton, och flera signaturmodeller från Fender-fabriken. Mycket fint stratalir hittar du på Derek and The Dominos-plattan Layla and Other Assorted Love Songs. Personliga favoriter är I Looked Away och Bell Bottom Blues.
BO WINBERG
Foto: Ulf Zachrisson (FUZZ)
Bosse Winbergs grupp blev det första svenska bandet som lyckades på allvar ute i världen. De hade hållit på under olika namn sedan 1956, och fick ett inspelningskontrakt 1961. De bytte då namn till The Spotnicks, som en hyllning till ryssarnas första satellit, Sputnick.Singeln Orange Blossom Special hamnade 1962 på Top 30 i England, och blev etta på hitlistan i Australien. Riktigt stora blev de efter att ha släppt sitt första album, The Spotnicks in London, Out-a Space, samma år.
”Herrejävlar, va’ fort han spelar, den där Winberg!” För en ung ambitiös gitarrist, som försökte lära sig dessa låtar genom att lyssna på skivorna, var Orange Blossom Special ett hopplöst företag. Lättare gick det när man senare släppte Last Date och Amapola. Men då var året redan 1963 och strömmen av nya popband med hemvist i Liverpool eller Manchester tycktes aldrig sina. Spotnicks fortsatte dock att turnera och spela in plattor. I Japan är de än idag mycket stora.
Den ständige stöttepelaren i bandet har varit gitarristen Bosse Winberg, som skapade mycket av bandets sound. Bidragande var även deras förstärkare. Ljudgurun Bo Hansén berättar:
”Som nyfiken och elektronikintresserad 10-åring i början av 1960-talet, tillbringade jag nästan hela min fritid i en radio- och tv-affär på Hisingen i Göteborg. Den drevs av Herbert ”Hubbe” Forsblom, som blev min första mentor. Herbert byggde en hel del slutsteg och högtalare åt Winberg efter dennes specifika önskemål. Men Bosse knåpade också ihop sina tidigare förstärkare på egen hand.”
Bosse Winberg var en Stratakille. På bandets hemsida berättar han själv om sin utrustning: ”Jag vill direkt avfärda myten om Fender-gitarrer i allmänhet och Stratocastern i synnerhet. Enligt den så kallade expertisen så är gitarrerna som tillverkades efter 1965 rena skräpet, vilket jag inte alls håller med om. Jag hade en Stratocaster som var byggd 1961 och den var riktigt usel. Den lät helt död även om jag bytte strängar.” ”Det finns enligt min mening bara bra eller dåliga gitarrer – kvittar vilket tillverkningsår och fabrikat!”
”Man ska ha en bra gitarr som man trivs med – oavsett märke – skapa sin egen stil, spela det man tycker om och inte försöka att plagiera andra.Själv spelar jag på en Fender Stratocaster från 1965 som jag köpte i Hollywood, Californien, USA. Gitarren var i original Sunburst, men eftersom jag inte gillade färgen, brände jag bort lacken och lade på tio lager så kallad polerlack. Stämskruvarna var inte av bästa kvalitet, så de bytte jag ut till Yamaha efter cirka 20 år.”
PAUL MCCARTNEY
Foto: Oli Gill
Sen blev det förstås Beatles för mig. Fördelen med att ha en äldre bror var att jag fick lyssna på Radio Luxembourg sent inpå nätterna. Och där i nattmörkret hörde Roland och jag plötsligt tonerna från Love Me Do med en ny engelsk grupp från Liverpool. En grupp som inte enbart spelade instrumentalmusik, man sjöng också, både bra och flerstämmigt. Om den första singeln med The Beatles, som bandet hette, var bra, var nästa alster en riktig hitlåt. Please, Please Me hade både tempot, stämsången och allt det andra som folk gillade. Det blev även grabbarnas första listetta i Storbritannien.
Även när det gäller gitarrister överglänste The Beatles det mesta i popsvängen. Länge trodde
jag att det var George som spelade alla gitarrsolon i gruppen, men efter att ha hört Eric Claptons insats i Harrisons While My Guitar Gently Weeps, förstod jag att några av de solon jag diggat i Beatles musik spelades av den vänsterhänte basisten Paul McCartney. Paul var den förste av Beatlarna som införskaffade en Epiphone Casino, en halvakustisk gitarr med P-90-mickar. Han köpte en vanlig högerhänt variant i december 1964, och Paul spelade den upp-ochner. Strax följde både Lennon och Harrison efter.
Det första Beatlessolot jag hittade från ”Maccas” gitarr var i Ticket To Ride. Eftersom Beatles inspelningar är väldokumenterade var det lätt att konstatera att det var Paul som spelade solot där. Och jag hittade info om flera andra låtar. Det intressantaste är kanske Harrisons låt Taxman, där Paul verkar ha hittat inspiration både från Yardbirds (läs: Jeff Beck), och indisk musik. George hade svårt att få till ett bra solo till sin låt, och då ställde Paul upp med sina idéer. Men även på Paperback Writer hittar vi Pauls lite bakvända gitarrfraser. Likadant på Another Girl och The Night Before, från albumet Help, samt Helter Skelter från det vita albumet. Det svåraste att upptäcka bland McCartneys solon är ett slidesolo på Drive My Car från 1965.
Är du nyfiken på hur det låter när alla tre gitarristerna i The Beatles solar, vill jag rekommendera The End på LP:n Abbey Road. Efter trumsolot turas alla tre om, medan kören sjunger sitt ”Love You”. I tur och ordning hör man här Paul, George, och John elda på för glatta livet. Paul och John på sina Epiphone Casinogitarrer, och George på sin Gibson Les Paul. Man måste ändå erkänna att Beatlarna var rätt händiga gitarrister, alla tre.
PETER GREEN
Foto: W.W.Thaler - H. Weber, Hildesheim
Peter Allen Greenbaum dök för första gången upp på min musikaliska horisont som ersättare till Eric Clapton, i John Mayalls Bluesbreakers. Plattan var A Hard Road, och vilken ersättare han var. Claptons fans hade sprejat Londons husväggar med slagord som: ”Clapton is God”, men till och med de var tvungna att medge att även Peter Green var en gitarrist av stora mått.
Greens gitarrspel på plattan är oerhört moget. Framför allt instrumentallåten The Supernatural visar på ett osedvanligt lyriskt och melodiöst spel. Där Claptons stil är tämligen rå och kraftfull, är Greens mer känslig och tillbakadragen – och vilken ton han har! Mycket av den tonen sitter förstås i fingrarna – han har redan här ett utsökt, känsligt, och lite nervöst fingervibrato – men en del av hans speciella ton kommer också från hans ’59 Les Paul, som enligt sägnen varit inne på gitarrverkstad och där råkat fått en av sina mickar fasvända vad beträffar magnetens polaritet. Det gjorde att mittläget på mick-omkopplaren låter väldigt speciellt: lite vekare än hos en vanlig Les Paul. Det är en mycket vacker ton som många försökt efterlikna genom att fixa med mikrofonerna. Men… mycket av tonen satt självfallet i Greens fingrar.
Peter Greens ton och fingervibrato påminner mycket om det man hör på plattor med B.B. King. King har själv sagt att den ende vite blues- gitarristen han var riktigt rädd för var Peter Green (”He has the sweetest tone I ever heard. He was the only one who gave me the cold sweats.”). Ett synnerligen gott betyg från en musiker som vet vad han talar om.
Green gick vidare efter A Hard Road-plattan och bildade Peter Greens Fleetwood Mac. Senare anslöt sig den unge gitarristen Danny Kirwan till gruppen, och tillsammans med Green bildade de ett fantastiskt gitarristpar. Även Kirwan hade en utsökt ton och ett nervöst och lite snabbt fingervibrato. Gruppen släppte en lång rad plattor med både traditionella bluesklassiker och egna kompositioner, och det är framför allt de senare som blivit odödliga klassiker. På LP:n Then Play On hittar vi hits som Oh, Well och Like Crying. På singelsidan har vi fantastiska låtar som Black Magic Woman, Man Of The World och självfallet instrumentallåten Albatross.
1970 fick Green i sig för mycket LSD på ett party i Tyskland och efter det blev han aldrig densamme. Han slutade som gitarrist och låtskrivare i Fleetwood Mac, sålde sin Les Paul till Gary Moore för 100 pund, och vägrade ta emot mer ”smutsiga” royaltycheckar från sin manager. Redan samma år släppte Green dock sin första soloplatta, The End of The Game, vilken bestod av oändligt långa jam i studion. Efter den plattan dröjer det åtta år innan något nytt dyker upp. Tyvärr är det då enbart namnet man känner igen. Till sin assistans har han en handfull studiomusiker, och de gitarrsolon som hörs spelas inte av Green, utan av Snowy White. In the Skies, som plattan heter, följdes av ytterligare en handfull plattor, som saknar värde för Peter Green-fans, eftersom man inte hör något av Greens klassiska gitarrspel på dessa inspelningar. Inte heller låtarna håller någon högre kvalitet.
Sedan några år spelar Green åter i ett band, men efter år av sjukdom och elchocker är han inte längre i närheten av sin forna storhet som gitarrist. Vi får nöja oss med de inspelningar som finns kvar från 60- och början av 70-talet. För mig (och många andra) var han den bäste av alla bluesgitarrister. Oavsett vilken genre han spelade, lyckades han alltid färga sitt spel med de blåaste av toner.
Gary Moore köpte Greens Les Paul för 300 dollar och sålde den 2006 för runt en miljon dollar. Metallicas Kirk Hammett har nu den i sin ägo. Han uppges ha betalat 2 miljoner dollar för den.
JEFF BECK
Foto: Klaus Hiltscher
Geoffrey Arnold Beck dök upp som ersättare till Clapton i gruppen The Yardbirds. Och där var han verkligen en frisk fläkt, han lekte mycket med återkoppling, pedaler och orientaliska skalor.
Jag såg Jeff Beck 1967 på Marquee Club i London. Han hade då Rod Stewart på sång, Micky Waller på trummor, och Ron Wood på bas. Bandet presterade ett otroligt ös. Man kände sig helt överkörd när man gick från konserten. Gruppen hade precis släppt albumet Truth, och en låt därifrån, Blues Deluxe, har för mig allt som en blues ska ha: kommunikation mellan musiker, bra sång, fantastiskt gitarrspel, och texter med massor av självironi.
I unga år använde Beck en Fender Esquire, senare blev det en oxblodsfärgad Les Paul, och på sistone en egen signaturmodell från Fender, en vit Stratocaster med rosewoodbräda och modernt svaj. Men oavsett vad han spelar på, låter det alltid Beck om honom. Han är verkligen ett bevis för att tonen sitter i fingrarna. Om ni hittar Martin Scorseses film Red, White, and Blues, spelar han där tillsammans med både Lulu, (Cry Me A River), och Tom Jones, (Love Letters), på olika gitarrer, men det går inte att missta sig på vem som drar i strängarna. Lyssna gärna också på Roger Waters album Amused To Death. Det gitarrspel Beck visar upp där är bland det bästa han någonsin gjort.
B.B. KING
Foto: Heinrich Klaffs
Jag hade förstås lyssnat på både John Lee Hooker och Muddy Waters tidigare, men de var för mig främst sångare och låtskrivare. Med B.B. King var det något helt annat. Jag hade äran att få se honom spela live på konserthuset i Stockholm, första gången han var här, 1968, och det var en upplevelse som satte sina spår. Så otroligt smakfullt lir! Det är inte svårt att förstå att så många har haft honom som ledstjärna i sitt gitarrspel. Han har det vackraste fingervibrato man kan tänka sig. Jag minns att vår egen begåvade strängbändare Clas Yngström, nämnde B.B. och hans fjärilsbevingade vibrato med stor vördnad, när vi pratade gitarrister för något år sedan.
King spelade ofta på en Gibson ES-355, den lyxigaste modellen i den halvakustiska 300-serien. Både Gibson och Epiphone har idag signaturmodeller som bär namnet Lucille, som alla hans gitarrer. Min favoritplatta är Live at the Regal, men det finns förstås mycket bra material att lyssna på. En personlig favorit är The Thrill Is Gone, som King gjort i en mängd olika inspelningar genom åren.
MICHAEL BLOOMFIELD & ELVIN BISHOP
Michael Bloomfield / Foto: Elliot Landy
År 1965 fick Paul Butterfield Blues Band skivkontrakt med Elektra Records. I juli samma år spelade Mike Bloomfield, Jerome Arnold och Sam Lay från bandet tillsammans med Bob Dylan på Newport Folk Festival, den konsert då Dylan för första gången uppträdde med elförstärkta instrument – och buades ut. Bloomfield, Arnold och Lay spelade också på Dylans album Higway 61 Revisited.
I oktober släpptes Butterfield Blues Bands självbetitlade debutalbum, men det är framför allt uppföljaren East West, som släpptes året därpå, som är en riktig pärla bland bluesplattor. Efter den plattan lämnade Mike Bloomfield gruppen och bildade Electric Flag. När ni lyssnar på East West, ska ni också låna ett öra till den andra gitarristen i gruppen, Elvin Bishop, som än idag turnerar och spelar in plattor. Han hamnade lite oförtjänt i skuggan av Bloomfield.
Efter att Bishops familj flyttat runt under hans uppväxt, hamnade han så småningom i Chicago. Det var där han träffade munspelaren och sångaren Paul Butterfield. Tillsammans med Howlin’ Wolfs före detta rytmsektion, bildade man 1963 Paul Butterfield Blues Band. Något senare anslöt Mark Naftalin på keyboards och ytterligare en gitarrist, Mike Bloomfield.
Till en början spelade både Bloomfield och Bishop på vita Telecaster. Bishop var dock inte alls nöjd med sin gitarr. Han lyckades övertala en annan bluesgitarrist, Louis Myers, att byta sin Gibson ES-345 mot Telecastern. Bishop var helnöjd och bytte inte tillbaka sin nyvunna älsklingsgitarr – som han gav namnet Red Dog – trots att Myers ville det.
Elvin Bishop / Foto: Carl Lender
Bishops första Red Dog blev stulen redan efter något år, men han ersatte den med en begagnad ES-345, från en pantbank. På den vägen är det. Hans nuvarande Red Dog har han haft i 15–20 år, så han vill helst inte längre ta med den på turné. Gibson erbjöd sig att bygga en replik, men efter ett misslyckat försök lät Bishop dem låna hans egen slitna variant, full med klistermärken och skavsår. Nu får den kopian följa med honom på alla turnéer. Med Butterfield hann Bishop spela in fyra album, medan Bloomfield slutade redan efter det andra, för att bilda sin egen grupp The Electric Flag. Efter tiden med Butterfield har Bishop gett ut ett 20-tal studioalbum, och sex live-plattor. Det senaste albumet släpptes 2017.
Dan Erlewine var en ung gitarrist som Bloomfield hade träffat under bluesbandets många turnéer. Vid den tiden spelade Michael på en Les Paul Goldtop, men han hade i likhet med många andra blivit väldigt förtjust i Claptons ’59 Sunburst. När Bloomfield träffade Erlewine nästa gång hade denne fått tag på just en sådan Sunburst och Bloomfield ville köpa den. Erlewine vägrade sälja den, men året därpå, 1967, då Bloomfield hade bildat sin nya grupp Electric Flag, stötte han ånyo på Erlewine. Denna gång erbjöd sig Bloomfield att byta mot sin Goldtop, plus 100 dollar emellan. Och äntligen fick Michael sin ’59 Les Paul Standard.
Första gången Bloomfield använde sin ögonsten live var med Electric Flag, under Monterey-festivalen. 59:an användes även på båda albumen med nya gruppen. Det första var soundtracket till filmen The Trip, och den andra är en formidabel studioplatta, som håller än idag, A Long Time Coming.
Gibson byggde för några år sedan en Michael Bloomfield 1959 Les Paul Standard, där man återskapade Bloomfields instrument ner till minsta ”ding”, med hjälp av fotografier. Gitarren byggdes i 100 exemplar som ”relikerades” av Gibsons expert Tom Murphy, och 200 exemplar lämnades i VOS-skick (Vintage Original Specs).
![PRODUKTNYHET: Roland debuterar Boutique Designer-serien med analogsynt [VIDEO]](https://images.squarespace-cdn.com/content/v1/57e0e4876b8f5bf87cc75d6a/1498043887679-HEJYCPK2Y6R15BDZPUPJ/se-02_gal.jpg)
