DAGENS KLASSIKER: Tom Waits – Franks Wild Years

I dag för trettio år sedan dundrade en av musikhistoriens än i dag vassaste poeter ut sin nionde platta, Franks Wild Years. En briljant uppföljare till den föregående megasuccén Rain Dogs. 

Tom Waits – Franks Wild Years, 1987 (Island)

Foton: Jesse Dylan

Det finns ingen som Tom Waits, punkt slut. Ett komplett geni med en personlighet och ett låtskrivande som en vandrande Picasso. Och samtidigt känns det som att många ändå inte tagit honom på allvar, utan hånskrattar åt hans färgstarka drag (som har hänt i flertalet framträdanden på talkshower under hans karriärs tidiga epoker). Äsch, jag överreagerar väl... Waits känns som definitionen av integritet, och skulle heller aldrig låta sina tankegångar påverkas av något sådant. Hur som helst, över till denna i dag 30 år gamla klassiker.

Franks Wild Years skrevs som soundtracket till en musikal, även den skapad av Waits tillsammans med sin fru Kathleen Brennan, och hade premiär i Chicago den 22 juni 1986. Beträffande stuket på hans nionde alster är det budskapsmässigt intakt, den då 38 år unge ordkonstnären förkovrar sig i det amerikanska storstadslivet utifrån ett perspektiv som ger ett natt-och-dag-kontrast mot 80-talets yuppies vardag.

Sett till musiken styr Waits här i fler väderstreck än vanligt med varierade arrangemang, där exempelvis Yesterday Is Here och efterföljande Please Wake Me Up tar lyssnaren till vitt skilda scenarion. Men det är just det som gör Franks Wild Years, denna fantastiska samling dramatiska verk, till en så unik, inbjudande och fantasifull upplevelse i Tom Waits katalog. Precis så som en musikal skall vara. 

Bästa spår: Way Down in the Hole