INTERVJU: 10 snabba med Staffan Ljunggren (Trummor & Orgel)
”… att sätta mig och köra blastbeats som vikarie vore ingen bra idé för nån.”
Text: Fredrik Hansen
Foto: Jens Eliasson (ingångsbild) & Josefine Larsson
Trummor & Orgel har sedan starten 2003 skördat stora framgångar i sin fusiongenre mellan psykedelia och jazz. Nu, flera hundra spelningar, en handfull TV-framträdanden och flera album senare, är man tillbaka men ännu en fullängdare. MM passade på att fråga den ena brodern ur duon, Staffan Ljunggren (trummis), 10 snabba inför släppet av den nya skivan Indivisibility.
Hur lyder din bakgrundshistoria som trummis, när började du utöva detta instrument? Och vad var det som gjorde att valet föll på trummor?
Redan som liten pilt drog jag ju fram kastrullerna och baljorna i köket, byggde trumset på golvet och tokbankade. Kraftigt influerad av hårdrockstrummisarnas slagskepp till trumset såklart.
Vad driver dig som trummis?
Jag tror trummande är en del av min person numera, en ganska självklar del av vem jag är. Känslan att få utlopp för känslor genom att skapa musik är ju enormt härlig.
Staffan Ljunggren t.v. (Trummor) & Anders Ljunggren t.h. (Orgel)
Vad karaktäriserar ditt spel i Trummor & Orgel, och hur skulle du beskriva trummorna på er senaste skiva, Indivisibility?
En komplimang jag fått är att jag får trummor att sjunga, och jag gillar ju när det är ton och dynamik, snarare än platt och fyrkantigt. Samtidigt lockas jag av att försöka kombinera det mer 60-talsinspirerade soundet med lite mer fasta metriska rytmer. Så det är ju en linje jag fortsatt att följa även under arbetet med Indivisibility, och låtit båda delarna få komma fram.
Vad består din utrustning av i dag?
Sedan jag köpte mitt Ludwig Downbeat från ’65 med monterat cymbalstativ så har jag bara kört på det i stort sett. Cymbalerna har behövts bytas ut ibland, men jag har lyckats hitta värdiga ersättare. Det gäller ju att få en bra blandning av alla delar i trumsetet tycker jag, så de matchar.
Albumomslaget som klär bandets senaste giv, Indivisibility.
Vilka stilar behärskar du, och vilka skulle du vilja utforska?
Svårt att säga vad man behärskar. Jag ser mig fortfarande som nybörjare på det mesta. Hade en idé om att lära mig tabla, köpte ett par och tog lite lektioner, men det är ju det där med tidsbrist.
Finns det någon stil som du totalvägrar?
Inte på grund av tycke eller smak, men att sätta mig och köra blastbeats som vikarie vore ingen bra idé för nån.
Hur ser ditt övningsschema ut under en normal veckas gång, och inför en spelning? Vad anser du vara en tillräcklig mängd träning för respektive tillfälle?
Vi håller hårt på vår repdag varje vecka så då kör vi så fokuserat vi kan. Men annars blir det tyvärr alldeles för lite, så inför en inspelning eller turnésväng blir det att man måste lägga in en extra växel.
Diskografi
Trummor & Orgel – 2006
Trummor & Orgel featuring Ebbot Lundberg (två-spårig singel) – 2007
Reflections from a watery world – 2007
Thunderball Sessions (EP) – 2009
Visions – 2009
Out of Bounds – 2011
Departure / Arrival – 2013
Hopes and Dreams – 2015
När du inte har ett trumkit till hands, hur löser du träningen då?
Blir oftare och oftare att jag tränar utan trummor, och då genom att tänka rytmer. Visst är det en fördel att få med sig muskelminnet och rörelser i övandet, men ibland räcker det långt med att tankeverksamhet, så huvudet är inställt på det kroppen sen ska göra. Men det går ju åt båda hållen.
Vad har du för åsikt om digitala kontra akustiska trummor? Föredrar du det enda före det andra?
Jag har svårt att spela på digitala. Det passar inte min spelstil och jag upplever att jag inte får den respons jag vill ha. Särskilt inte från cymbalerna som ofta är weakest link i de sammanhangen. Däremot kan det vara oerhört inspirerande att sätta sig och producera ljud som på något sätt triggar nya rytmer och idéer. Till Departure / Arrival-plattan var det faktiskt flera låtar som skapades tack vare det.
Berätta om ditt bästa minne från inspelningen av Indivisibility
Det är nog från första låten Metropolis, som faktiskt var den sista vi spelade in. Trumtracket är lite yvigt och energifyllt, och efter att ha satt vad jag tyckte var en bra tagning gick jag ut supernöjd i kontrollrummet. Det visade sig att min bror som skötte spakarna lyckades trolla bort den tagningen så det var bara att återvända till trumpallen. Lyckligtvis fanns känslan kvar, annars hade det kanske betytt slutet för bandet, haha.
Första singeln från skivan Indivisibility som släpps den 2:a mars.
