TEST: Aston Starlight
Laserbeväpnade mickar med stjärnglans
Småmembransmikrofoner som använder laser för placeringen… Visst låter det intressant? Det tyckte vi också, så vi kände att vi helt enkelt måste testa Aston Starlight.
Det senaste alstret från brittiska mikrofontillverkaren Aston Microphones använder sig av en inbyggd laser för att man lättare ska kunna placera den exakt där man vill ha den. Låter det som en gimmick? Nja, det finns faktiskt en rätt stor portion logik i tillverkarens resonemang. Med hjälp av lasern är det mycket lätt att placera mickarna på ett visst sätt, och att sedan upprepa placeringen exakt på samma sätt nästa gång. Men nu går vi handlingen i förväg. Låt oss ta det från början.
ASTON MICROPHONES
De första två mikrofonerna från brittiska Aston Microphones blev på kort tid omåttligt populära i producent- och musikerkretsar. Både Origin, och efterföljaren Spirit, var stormembransmickar med siktet inställt på att konkurrera med de stora klassikerna bland kondensatormickar. Och lovorden har haglat över dessa två mickar. Dels för att de låter väldigt bra, dels för att de inte kostar både skjortan och en slips i finaste silke.
Med Starlight vill man försöka uppnå samma popularitet bland de mickar som man på engelska så käckt kallar ”pencil microphones” (pennmikrofoner), men som vi i Sverige klassar som småmembranare. Origin och Spirit har en klassisk mikrofonkapsel med en membranstorlek på 1 tum, vilket i min värld motsvarar 25,4 mm. I Starlight sitter en kapsel som inte är så mycket mindre. Den landar på 20 mm, men den stora skillnaden mellan mickar av den här typen är ju främst, hur membranet är riktat. I stormembranare monteras kapseln så att man tar upp ljudet från sidan av micken. I de små ”pennmickarna” sitter istället kapseln så att ljudet tas upp från mickens kortända. Det gör det förstås lättare att rikta in en sådan mick, vilket kan vara nog så viktigt. Men för att underlätta detta moment ytterligare har konstruktörerna bakom Starlight tagit till en i mikrofonsammanhang helt ny metod. Man tar här hjälp av en laser.
LYSSNINGSPANEL
Men inte ens en laserriktad mick klarar sig utan en bra kapsel, och minst lika bra elektronik. Även där tar Aston ett något annorlunda grepp.
Redan vid utvecklingen av de första Aston-mickarna tog man kontakt med en stor skara ljud- och musikkunniga yrkesmänniskor och lät dem ingå i en lyssningspanel som fick tycka till om det som Astons utvecklingsteam plockat fram. Panelen bestod av en mängd olika musiker, producenter, och annat ljudfolk. Här hittar vi folk som jobbat med storheter som Depeche Mode, Goldfrapp, Simply Red, U2 Jeff Beck, David Bowie, Eric Clapton, Seal, Björk, Madonna, Muse, George Michael, Sia, Beach Boys, Gary Moore… ja, nu börjar ni fatta, va? Vi pratar om gräddan av det allra bästa bland producenter och musiker i västvärlden. Och det var självfallet oerhört viktigt att dessa människor var nöjda med hur Aston-mickarna lät.
HUR GICK DET TILL
Vid varje steg i utvecklingen av de nya mickarna fick olika delar av lyssningspanelen delta i så kallade blindtester. Man lyssnade på en mängd olika mikrofonkapslar. Aston bygger inte dessa själva, den övriga elektroniken, och resten av micken är däremot Made in the U.K.
För att inte få för många variabler att ta hänsyn till monterades alla kapslar med samma kretskort och övrig hårdvara, så det enda som skiljde mickarna åt var kapseln.
När det gällde Origin och Spirit spelade man in både manliga och kvinnliga sångare, slagverk och akustiska gitarrer. När det var dags att testa fram en lämplig kapsel till Starlight utökade man lyssningspanelen från 33 till 58 olika, extremt ljudkunniga, personer. Man använde även där en mängd olika ljudkällor för lyssningstesterna.
Sen gjorde man på samma sätt för de olika elektroniska kretsarna som skulle användas i mickarna. Alla fick använda samma kapsel. När alla dessa lyssningstester utvärderades var det väldigt tydligt vilka kapslar man föredrog till Aston Origin, och till den andra stormembranaren Sprit, som även fick valbar lyssningskarakteristik. Där var juryn fullständigt enig. Ett lätt val med andra ord. Och ett val som senare visat sig oerhört populärt bland både vokalister och producenter.
Men sen var det det här med de småmembranaren… Där var lyssningsjuryn väldigt delad. Halva gruppen gillade mickar som hade ett vintage-sound, det vill säga de var lite mildare i toppen och hade en varm och fin botten, medan den andra halvan föredrog det mer moderna soundet, med mindre botten och mer lyft i diskanten.
Eftersom Aston hade analoga, diskreta kretsar och aktiva filter i micken, bestämde man sig helt sonika för att gå båda jurygrupperna till mötes, och dessutom ge dem en vettig kompromiss för alla de musikskapare som ”hängde på gärsgårn” och inte kunde bestämma sig.
Därför har Aston Starlight i dag, som första småmembransmick överhuvudtaget, tre olika inbyggda ”voicings”, eller ”sound” som vi säger på musiksvenska. Vintage, Modern och Hybrid.
ASTON STARLIGHT
Aston Starlight är även den första småmembranaren någonsin som bestyckats med en ”målsökande” laser. Det kan ju ses som en gimmick, men faktum är att det är lättare att rikta in micken precis där man vill ha den, när man kan se den röda punkten där lasern pekar. Sen finns det de som invänder att det hade varit minst lika användbart med nån sorts avståndsmätare, för att kunna återskapa en exakt mickpositionering, från gång till gång, i ett live- eller studiosammanhang.
Lasern är en class 2 laser, så den lär inte bränna hål på din akustiska gitarr, men man ska ändå undvika att rikta den mot folk eller lågt flygande identifierade objekt, som ambulanshelikoptrar. Starlight har dessutom en strömbrytare för lasern, eftersom den kan störa inspelningen när den är på. Men vi glömmer laserbiten för en stund…
Utöver strömbrytaren för laser, har Starlight en trevägsomkopplare för de tre olika ljudkaraktärerna, ett basavskärningsfilter (rak kurva, 80 Hz eller 120 Hz), samt en omkopplare för dämpsats (-10 eller -20 dB). Den är byggd med ett chassi i 1,5 mm tjockt, ”tumlat”, rostfritt stål, och den har ett sintrat mikrofonhuvud, vilket gör den näst intill oförstörbar.
Sintring är en metallurgisk teknik där man (i det här fallet) hettar upp metallsfärer till hög temperatur (dock under metallens smältpunkt) för att på så sätt sammanfoga sfärerna (det är alltså inte solida metallkulor). Dessutom finns det en nickelplätering utanpå sfärerna som är några få nanometer tjock. Det här ger en mycket stabil och tålig sammanfogning, och micken blir mycket mer tålig för ovarsam behandling än en mick med vanligt ståltrådsnät som skydd för mikrofonkapseln.
LJUDINTRYCK / I ANVÄNDNING
De båda matchade Starlight-mickarna levereras i en kartong tillsammans med två enkla mickhållare i plast/gummi, en monteringsskena i plast, två gänginsatser, två puffskydd, och två mer avancerade mickhållare från Rycote – även de i plast. Rycote är kända för att bygga riktigt bra proffshållare, men man kan inte låta bli att reagera lite på att allt är tillverkat i plast. Men de här hållarna håller säkert längre än den traditionella upphängningen med gummiband.
Men hur låter det då? Tack bra, måste man säga! Aston har verkligen jobbat på att få till det. Med allt från den inbyggda mikrofonförstärkaren baserad på diskreta, lågbrusiga komponenter, med massor av head-room, till det noggranna valet av själva mikrofonkapseln.
Och den inbyggda elektroniken gör att man både kan hantera högre ljudtryck och har bättre utsignal än många andra mickar i klassen. Man får en bra signal utan att behöva skafta på för fullt med sin mickpreamp, och det innebär ju också lägre brus och lägre distorsion – i de flesta fall.
Elektroniken i Starlight med de tre ”voicingarna” gör att man i princip har tre olika mickar i en. Vintage har här ett lyft i basen, samtidigt som den mest extrema diskanten tas ner en aning; ett klassiskt varmt, mjukt sound. Modern har istället fått ett visst diskantlyft (tänk: air), och Hybrid är ett mellanting, en rätt rak frekvenskurva med ett visst baslyft.
Tyvärr hade jag inte möjlighet att rigga upp ett trumset i lägenheten för att testa det matchade par av Starlight som MM hade fått möjlighet att testa. Annars kan jag tänka mig att ett par Starlight-mickar kunde fungera ypperligt som till exempel överhäng på ett trumset. Även stråkar kan vara tänkbara objekt för att använda den här typen av mickar.
Jag testade däremot med ett par olika akustiska gitarrer, mina vanliga småinstrument, den gamla fina Levin-mandolinen, sång (nåja), och att micka upp en liten Fender-kombo. Det sista blev lite skrälligt och vasst med allt utom Vintage-inställningen, men en småmembranare hade inte heller varit mitt första val för att micka upp en kombo. Där hade jag nog hellre plockat fram en SM57/58 och/eller en stormembranare.
Till mina akustiska gitarrer tyckte jag att Hybrid-inställningen fungerade betydligt bättre, men även Modern-inställningen kan vara användbar om man har ett riktigt vintageinstrument med mycket fyllig botten.
Har man däremot en gitarr med riktigt tunt ljud och übervass diskant, kan Vintage-inställningen kanske ändå komma väl till pass. Till en Dreadnought, eller annat akustiskt instrument med mer normal basklang – och till de flesta andra ljudkällor som jag provade – kände jag att hybrid-inställningen fungerade allra bäst. Den adderade varken för mycket diskant, eller bas. Den var väldigt lagom, i brist på annat ord. Det är verkligen inga kolossala skillnader i soundet på de tre voicing-inställningarna, men det är det där lilla, och det är det som gör mig lite fundersam. Det hade kanske varit bättre om man som tillverkare hade satt ner foten och sagt till lyssningsgruppen: ”Nu gör vi på det här viset, ska vi säga så?” Och en gång för alla bestämt sig för en enda voicing. Så här låter Starlight! Punkt slut.
Vi får ju inte glömma att Starlight låter bra! Jag tror däremot att det är lite orealistiskt att tro att man skulle välja Starlight enbart för att den har tre olika voicings. Man väljer ju i regel en mick för att den låter på det ena eller andra sättet, för att den passar till en röst med en viss karaktär, eller till ett visst instrument. Man kopplar inte gärna in en mick, för att sedan kolla hur den låter på den ena, eller andra, eller tredje inställningen. Det känns lite omständligt att jobba på det sättet. Det var i alla fall mitt intryck efter att ha jobbat med ett par Starlight-mickar under någon vecka.
Personligen hade jag faktiskt föredragit en mick med ett enda sound, speciellt som det skiljde så pass lite mellan mickarnas olika voicings. Då hade jag vetat precis hur den låter till mina olika instrument, nu blev det väldigt mycket switchande och lyssnande – lite på måfå. Men å andra sidan är det just switchande och lyssnande jag är här för att göra, för att kolla hur Starlight låter. Jag är kanske gnällig i överkant.
Men låt mig i alla fall säga så här: Starlight med Hybrid-voicing hade fungerat förträffligt för alla de inspelningsbehov där jag normalt föredrar en småmembranare. Vintage lät lite för murrig, och Modern var en aning för kall för mina öron. Hybrid var den perfekta kompromissen.
Till diverse akustiska instrument – stora som små – fungerar Starlight utmärkt. Till sång hade jag hellre valt en klassisk stormembranare, och för att micka upp gitarrlådan fungerar min gamla SM58 bättre än det mesta.
Däremot var jag väldigt nöjd med basavskärningsfiltren. Många gånger fungerade 80 Hz-filtret perfekt för att ta bort lite ”bumlighet” hos mina akustiska gitarrer, och att ha möjligheten att skära snyggt även vid 140 Hz har jag heller inget emot. Det dyker alltid upp tillfällen när en sådan inställning kan komma väl till pass.
Men låt oss även dröja lite vid formgivningen. Den är ju lite knepig. Dels sitter lasern ovanpå micken, som en startraket på ett Apollorymdskepp, och dels (och det här är mer oroande) har man i någon sorts formgivningsiver skurit av kortänden, där XLR-kontakten sitter, på snedden. Man har visserligen gjort den nedskurna delen djupast där låsknappen för XLR-kontakten sitter, så man kan komma åt den, men har man (som jag) råkat få tag på en micksladd där XLR-kontakten har en tendens att sätta sig lite extra trögt i motsvarande hona blir det jobbigt. Man får helt enkelt inte nåt bra tag om sladdkontakten när man vill dra ut den. Man vill ju inte gärna dra i själva sladden. Inte särskilt bra design, i min bok.
Sen borde jag väl ge Aston en liten guldstjärna för att man tänker på miljön. De båda mickarna kommer i en till etthundra procent återvinningsbar kartong, detsamma gäller den utskurna insatsen i kartongen. Den är gjord i en sorts skumplast som kallas Ethafoam 150 PE25 (en sorts polyethylenskum). Men kanske ändå att man istället borde ha skickat med en väska att ha mickarna i. Den enkla kartongen kommer ändå att behöva ersättas tämligen omgående. Man kan inte på allvar mena att man i ett proffs-, eller semiproffssammanhang kommer att förvara så pass dyra mickar i en pappkartong. Nåja, proffsstudion har kanske ett speciellt mickskåp, men vi andra? Det hela känns mer pretentiöst än seriöst, om ni frågar mig (och det gör ni ju i det här fallet).
SAMMANFATTNING
Jag känner mig lite kluven här… Aston berättar själva om den ambivalens man funnit hos lyssningsgruppen. Ska micken låta si, eller ska den låta så? I det läget lät man micken låta både si och så, och för säkerhets skull la man till ett mellanläge mellan de båda ytterligheterna. För mig fungerade just Hybrid-voicingen så bra att jag kunde ha nöjt mig med den. Och man kan ju faktiskt påverka hur en mick tar upp ett instrument enormt mycket, enbart genom att variera placeringen, eller hur?
Jag ställer mig också frågande till formgivningen av mickarna med den märkliga avslutningen i kontaktänden. Här har man tyvärr låtit form gå före funktion i prioriteringslistan.
”But otherwise okay”, som man säger i Astons hemland. Starlight har konstruerats av brittiska tekniker, ljudet har tagits fram och godkänts av de bästa öronen i ljudbranschen, och de låter onekligen riktigt bra! Bortsett från vissa designdetaljer är Starlight också ett oerhört rejält bygge. Den är verkligen byggd för att tåla både taffliga ljudassistenter i studion, och tuff hantering i livesammanhang. Full poäng för detta!
Min gamla iPhone blev för nåt år sedan överkörd av två personbilar. Den såg ut som stryk efteråt, men det enda felet var att kameradelen hade gett upp. Allt annat fungerade, fastän den såg ut som en banan. Det kallar jag byggkvalitet, men Aston Starlight är nog snäppet bättre. Den skulle säkert tåla både en och två lastbilar.
PLUS
Låter riktigt bra
Tre olika voicings
Två olika basavskärningsfilter
Två dämpnivåer
Riktigt rejäla byggen
Laser för att underlätta placeringen
MINUS
Ingen mikrofonväska
Knepig design vid XLR-kontakten
FAKTA
Aston Starlight Stereo Pair
TYP Småmembransmikrofon, matchat par
MIKROFONKAPSEL Kondensator
RIKTNINGSKARAKTERISTIK Njure
FREKVENSÅTERGIVNING 20 Hz till 20 kHz (± 10 dB)
EGENBRUS 15 dB A-vägt
KÄNSLIGHET vid 1 kHz / 1 kΩ: 42,1 mV/Pa
MAX LJUDTRYCK för 0,5 % THD: 130 dB/ 140 dB/ 150 dB
SIGNAL/BRUSFÖRHÅLLANDE (rel. 94 dB SPL): 79 dB A-vägt
DÄMPSATSER -20 dB/-10 dB/0 dB
BASAVSKÄRNINGSFILTER 80 Hz, 140 Hz
FANTOMMATNING 48 Volt (± 4 Volts) krävs
ÖVRIGT Aston lägger mycket stor vikt vid att deras ekologiska avtryck ska vara så litet som möjligt, därav den enkla förpackningen av mickparet
MÅTT 181 x 36 x 26 mm
VIKT 251 g/st
PRIS 7 749 kronor för ett matchat par med alla tillbehör, 3 849 kronor för en enkel uppsättning
DISTRIBUTÖR Luthman SMTTS, www.luthman.se
