TEST: Fender American Original Series ’50s Stratocaster
Den glänser nästan som riktigt guld
Behöver världen ännu en Stratocastermodell? En knivig fråga, men kommer gitarren från Fender och är den lika snygg som vårt testexemplar i Aztec Gold, måste vi ju i alla fall testa den, eller hur?
Med American Vintage-serien ville Fender presentera så tidstrogna varianter av de gamla vintageinstrumenten som det var möjligt. Med den nya American Original-serien lägger man sig istället i rätt härad, vad gäller specarna. Inte exakt på året, alltså. Man har även tagit sig friheten att ändra och fixa lite med Leos konstruktion. Förbättrat, skulle man kanske till och med kunna säga
White Blonde
EN STRATOCASTER FRÅN NÅGON GÅNG PÅ 50-TALET
Prismässigt ligger American Original-serien någonstans mellan American Vintage-serien och den nyligen lanserade American Professional-serien, med priser mellan 18 och 19 tusen, beroende på modell. Vårt testexemplar spinner loss på 18 299 kronor och då ingår ett riktigt snyggt vintage tweedfodral.
Fender har den här gången velat presentera en serie gitarrer som representerar det bästa från sitt respektive decennium. Man har velat behålla de mer tidstypiska egenskaperna, samtidigt som man adderar en mer modern känsla, med bland annat en 5-lägesswitch för mickarna, något som originalmodellen inte fick förrän 1977. Man låter dessutom tonkontrollen för mellanpickupen även påverka stallmicken, vilket är en enormt välkommen förändring.
I fallet med vår Aztec Gold-Strata har man alltså siktat in sig på sent 50-tal. Den har följaktligen ett plektrumskydd i enlagers, vit plast, en lönnhals med greppbräda i lönn, kropp i al, som kan fås i vår guldfärg, 2-color Sunburst, eller White Blonde; den sista färgen sitter då på en askkropp. De avsteg från vintage-specarna man gjort är få, och tämligen befogade. Man har ökat greppbrädans radie från 7,25 till 9,5 tum, vilket är en klar förbättring. Och man har även valt lite högre band, vad man kallar ”Vintage Tall”. Båda dessa förändringar gör att spelbarheten blir bättre. Speciellt för den som gärna ”bänder” strängarna innebär detta ett klart lyft.
Svajet är ett klassiskt vintagestall med sex skruvar, och sadelklackar i böjt rostfritt stål. Det gläder mig enormt att man valt att använda klackar som det står ”Fender Pat. Pend.” på. Fender nytillverkar sådana och de satt ju faktiskt på alla Strator ända fram till 1971. Ibland har man på re-issue-modeller valt de mer sentida ”Fender Fender”-klackarna, men egentligen spelar förstås det här ingen roll. Det påverkar ju inte på något sätt hur gitarren låter, även om några få skulle kunna tänkas hävda motsatsen, för övrigt säkert samma människor som anser att det ena batterimärket låter bättre än det andra.
EN FEMTIOTALSKROPP
Kroppen på vårt exemplar är gjord i al – vill man ha en askkropp är det den blonda Stratan som gäller. Och det här valet fick man faktiskt göra även på 50-talet. De blonda Stratorna tillverkades 1956 fortfarande i ask. Där syntes nämligen ådringen rätt tydligt genom lacken, och där har ask ett övertag gentemot al. De Strator som samma år skulle bli sunburst gjordes däremot i al, som är ett tätare träslag och inte behöver lika mycket porfyllning. Man övergick samtidigt till att färga in det gula i sunbursten genom att doppa kropparna i ett gult färgbad – tidigare hade man sprejat på den gula färgtonen. De flesta sådana här förändringar i tillverkningsprocessen gjordes av bekvämlighets- och ekonomiska skäl. Leo var inte dum. Han var däremot rätt ekonomisk av sig. De nya processerna gjorde det lättare att snabbt få en snygg och hård lack. Även här har man idag jobbat efter Leos riktlinjer. 50-talsstratorna hade en ”filler” – som inte bestod cellulosalack – en transparent grundfärg som fyllde porer i trät, och som torkade snabbt. Ovanpå den lackade man gitarren med flera tunna lager cellulosalack, och tack vare ”fillern” sög inte trät åt sig så mycket av cellulosalacken, vilket gjorde att det blev en både snabbare och mer ekonomisk process. Den mest kända av dessa fillers, Fullerplast (tillverkad av Fuller O’Brien), började användas först 1963, och den torkade på 15 minuter, vilket naturligtvis sparade mycket tid (och pengar).
Aztec Gold
American Original-serien använder idag en liknande teknik, med en snabbtorkande ”under-coat” – i form av en polyuretanlack – och ovanpå det tunna lagret av cellulosalack. Man säger sig använda cellulosalack, för att den ”låter träet andas på ett naturligt sätt, ger en resonant ton, och åldras på ett distinkt tilltalande sätt.” Samtidigt har vi alltså den där fillern i botten… Nåja, tiden får väl utvisa hur den här lacken åldras. De riktiga vintage-exemplar av Fendergitarrer, där lacken gulnat och krackelerat har ju haft åtskilliga årtionden på sig för denna process, så vi bör väl kunna se på framtiden med ett visst hopp.
I vilket fall är testexemplarets Aztec Gold-färg oerhört snygg, och ytterst professionellt applicerad på en kropp som har en riktigt rejäl avfasning – både på baksidan mot gitarristens mage, och på framsidan där högerarmen förväntas vila. Även detta är helt i enlighet med de autentiska exemplar av släktet Stratocaster Femtiotalus som jag skådat genom åren.
LÖNNHALS
Halsen, som monterats med fyra skruvar på klassiskt fendermanér, har en rätt fet profil med mjuk V-form. Så beskrivs även historiska 56-or. På den tiden kunde dock halsarna variera en hel del. De gjordes ju mer eller mindre för hand. Idag kan man med hjälp av datorstyrd CNC-teknik återskapa en specifik halsprofil, och dessutom serietillverka den in i minsta detalj. Halsen är rätt smal, och har en tämligen tydlig V-profil, nere vid sadeländen, längre upp blir den både rejält mycket fetare och mer rundad. Skillnaden är inte lika betonad som på Brad Paisley-telen vi testade förra året, men jag är ändå rädd för att vissa gitarrister kommer ha en del bekymmer med att anpassa sig till den här halsen. Fender säger själva att den är bekväm och passar alla spelstilar. Jag har i och för sig vant mig alltmer vid fetare halsar med åren, men det här känns till en början lite i kraftigaste laget för min smak. Den vinner dock i längden, och till skillnad från Paisley-telen, känns den ganska snart som en gammal vän i handen.
Baksidan av halsen har den vanliga valnötsinläggningen där dragstången monterats, och de 21 vintage tall-banden är både ypperligt monterade och perfekt polerade. Detta i kombination med greppbrädans något plattare kurvatur – 9,5 tums radie i stället för det mer vintagebetonade 7,25 tum – och de lagom mjukt rundande kanterna på greppbrädan (även den i lönn) gör att gitarren blir mycket lättspelad. Den har dessutom både lönnhalsarnas vanliga tämligen rappa attack, och en tydligare botten i tonen, som gör att gitarren har en både kraftig och varmt sjungande ton, rent akustisk.
PURE VINTAGE PICKUP POWER?
Och så var det mickarna… Jag har tyvärr inte kunnat jämföra mickarna med några riktiga vintage fendermickar av den rätta årgången. Det jag har haft som jämförelsematerial är dels en uppsättning mickar från Lundgrens och Juhls samarbete, Lundgren BJFE, dels en uppsättning av tidiga Texas Special-mickar från Fender, och dessutom ett par olika uppsättningar från den utvecklare som i mina öron har kommit närmast Fenders gamla vintagekaraktär, Klein pickups.
Pure Vintage ’59 heter mickarna som sitter på dagens testobjekt, men om mina öron inte sviker mig fullständigt (de gör de sällan) låter de något mer åt Fenders 60-talshåll än deras 50-tal. Lite fetare mid, inte fullt så klockrent luftiga som jag minns 50-talarna. Testexemplarets Pure Vintage '59 låter lite grann åt mina gamla Texas Special, men ligger lite närmare Klein ’63. Jag hade hoppats att de hamnat närmare Kleins version av 1959 års Stratocastermickar, men man kan ju inte få allt.
Fender säger sig ha gått grundligt tillväga vid utvecklandet av sina Pure Vintage '59. Man har använt en klassisk vintage-konstruktion i bobinen, rätt sorts Formvar-isolerad koppartråd, Alnico 5-magneter med olika höjd på de olika polerna, och mickarna har doppats i vax för att undvika tjut och återkoppling. Allt enligt konstens alla regler.
Och visst låter Pure Vintage '59 bra. Till och med mycket bra! De har en varm ton, med fast botten, ett väl definierat mellanregister och en spröd, ganska luftig och diskant. Pure Vintage ’59 hör till de bättre mickar från Fender jag hört i modern tid. Jag är bara lite extra grinig när jag ändå gnäller på dem. Om du är intresserad av att testa dem i din egen Stratocaster finns de faktiskt att köpa från Fender för 2 129 kronor.
HISTORISKT KORREKT ELLER TIDSTYPISKT
Fender är tydliga. American Original är inte historiskt korrekt för ett visst år. Man har istället valt att klassa serien som tidstypisk. Det som är typiskt för 50-talseran är kroppens ordentligt tilltagna avfasningar. Både på fram- och baksida. Det är även helt rätt att man använt träslaget al för den guldfärgade och sunbursten, och behållit ask i den blonda Stratocastern. Halsprofilen ”Thick Soft V-shape” är också typiskt för 50-talarna, och då speciellt 1956 års modell. År 1956 ersattes det runda strängtrycket av den så kallade måsvingen. Även den finns på plats.
Enlagersplekan känns också helt rätt, liksom stallet med sina tidstypiska böjda stålklackar. Svajarmen är dock lite för krokig, om den ska likna sent 50-tal. Det allra första året var den ganska vinklad i sina böjar, men redan 1955 rätades den ut en aning, för att 1956 bli alltmer lik de vi vant oss vid från senare utgåvor. Den arm som sitter på vårt testexemplar är nog den mest böjda variant jag spelat på. Framför allt kommer den sista böjen väldigt långt ut på armen, nästan ända framme vid plastknoppen, och dessutom pekar den mer uppåt än vad jag är van vid. Det gör att det tar ett tag att lära sig hantera den, men man vänjer sig nog vid det mesta här i livet…
Stämskruvarna ser ut som de gamla klusonstämmisarna, men för gruppen petitessjägare kan vi tipsa om att det inte står ”Kluson Deluxe” baktill på årets skruvar. Istället har man dristat sig till att klämma dit ”FENDER”.
2-color sunburst
Man hävdar att mickarna är tidstrogna, och man säger sig ha använt konstruktionsteknik, och material, från den tidsera det handlar om (50-tal), för att kunna återskapa tonen hos vintagemickarna. Där har man kanske inte riktigt träffat mitt-i-prick, men för all del… Pure Vintage '59-mickarna låter alldeles utmärkt, och visst har de ett vintage-sound, men jag skulle nog klassa dem som närmare 1963–64 än -59. Nåja, många föredrar säkert detta.
Sen medger Fender att man gjort några avsteg från det genuint vintagekorrekta. Och där tycker jag samtliga förändringar är till det bättre. En gemensam tonkontroll för mellan-, och stallmicken, en 5-lägesswitch, en något större radie på greppbrädan, och aningen högre band. Allt detta gör att gitarren blir både mer lättspelad och funktionell.
I ANVÄNDNING
Det första man slås av när man öppnar det snygga vintagefodralet till dagens testobjekt är färgen. En Stratocaster i Aztec Gold är helt enkelt ursnygg! Men när jag fick gitarren i min hand var den tyvärr rätt dåligt justerad. Framför allt var stallet rejält framåt-tiltat. I och med detta var även stränghöjden på tok för hög. Halsen hade i och för sig precis lagom mycket böj (relief), vilket gör det lätt att benda strängarna. Men stallet fick åtgärdas, och det innebar att ”bakluckan” måste lossas, och de två skruvarna som håller ”fjäderklon” måste skruvas åt rätt rejält. Stratan var försedd med enbart tre fjädrar – jag hade gärna klämt dit en fjärde, men gitarren levererades tyvärr enbart med dessa tre fjädrar, vilket kan upplevas en smula snålt. Nu fick jag istället spänna åt de tre som satt på plats, och efter några minuters skruvande, och stämmande, var den biten fixad. Ja, ni som gett er på detta vet att det innebär lite pyssel. För skojs skull kollade jag vad som fanns i bruksanvisningsväg till gitarren. Ett litet häfte började rätt lovande med lite länkar och sånt, men övergick rätt snabbt till att bara innehålla garantiinformation, och det mesta i den var dessutom på spanska.
Jag följde då den länk som gick till ”Manuals”, men där hittade jag tyvärr ingen relevant information som gällde just den här gitarren, eller hur man justerar stallet. Nåja, skam den som ger sig… Jag klickade i stället på länken start.fender.com, och efter att först skapat ett konto, och registrerat ett instrument där, hamnade jag till sist på ett avsnitt där man beskrev hur man bland annat justerade stallet. Varför kan man inte skicka med den informationen, och hur man justerar intonation och relief på en liten trycksak som följer med gitarren? Det är ju inte självklart att alla vet hur man gör detta, eller orkar leta reda på den på fenders hemsida. Snälla…
Alltnog, Fender rekommenderar att man har 1/8 tum (3,2 mm) mellan kropp och stall i bakkanten på stallet. Testexemplaret hade nånstans mellan 5 och 6 mm, innan jag gav mig på det.
Även mickarna var en smula underligt justerade. Där mätte jag en höjd mellan pickuper och strängar som låg på det dubbla mot Fenders rekommendation. Speciellt illa var det på bassidan. Dessutom stötte jag på en variant som jag aldrig någonsin sett tidigare. Halsmickens ena justerskruv (den på diskantsidan) hade alldeles för litet huvud. Det såg ut som en skruv som ska hålla plektrumskyddet på plats. Den som justerat mickarna (om någon nu gjort detta) borde ha sett det här direkt. Skruven har nämligen sjunkit ner genom hålet i plektrumskyddet helt och hållet! Vad hände med Fenders berömda ”attention to detail”?
Nåja, även det går att åtgärda, men man ska inte behöva göra sådant innan man ger sig på själva spelandet, eller hur? När Fender hade ett lager av gitarrer i Västra Frölunda visste man att man oftast fick väldigt väl justerade gitarrer i sin hand, oavsett om det var i butik eller som testare man stötte på dem. Men när instrument kommer från ett centrallager nere i Europa kanske man inte längre kan förvänta sig det, eller…?
SAMMANFATTNING
Låt oss börja med att slå fast att vår American Original Stratocaster i Aztec Gold, är en både fasligt snygg, och riktigt bra gitarr – på så gott som samtliga punkter.
Kroppen har de rätta, riktigt djupa avfasningarna, som gör att den ligger bättre mot gitarristens begynnande kalaskula, halsen känns visserligen lite i fetaste laget, men den är nog faktiskt rätt 50-talsmässig, även den. Sen får väl framtiden utvisa huruvida cellulosalacken åldras på ett snyggt sätt, eller behöver lite hjälp på traven. De tre Pure Vintage ’59 single coil-pickuperna har vi avhandlat, de låter ju riktigt bra, om än kanske inte helt som min idealbild av 50-talsmickar. Stallet ser helt rätt ut, och fungerar precis så bra som ett vanligt Strocasterstall kan, men där vill jag höja ett varningens finger för den lite udda svajarmen.
American Original ’50s Stratocaster levereras i ett riktigt snyggt vintage-style case i klassiskt tweedutförande, men vi måste samtidigt sätta ett minus för det skick den anlände i, vad beträffar justering och slutkontroll.
Sen är det då de där förändringarna, som definitivt gjort vårt testexemplar till en bättre gitarr. Tonkontroll som fungerar även på stallmicken, 5-lägesswitch, något plattare greppbräde, och en aning högre band. Allt detta samverkar till att gitarren ger ett mycket trevligt intryck, totalt sett. Vintage och modern på samma gång. Ett amerikanskt original helt enkelt.
PLUS
Oerhört snygg gitarr
Välljudande mickar
Fet och skön hals
Lagom höga och välpolerade bandstavar
Genomgående bra bygge
Flera förbättringar gentemot 50-talets Stratocaster
Snyggt vintage-case
MINUS
Dåligt justerad
Kanske inte upplevs som helt tidstrogen i alla delar
TYP Elgitarrs
KROPP Al
FÄRG Aztec Gold (finns i även White Blond – med askkropp – och 2-color Sunburst)
HALS Lönn
HALSPROFIL Thick Soft V
GREPPBRÄDA Lönn
INLÄGG I GREPPBRÄDAN Dot, svarta
RADIE 9,5 tum (241 mm)
ÖVERSADEL 42 mm, ben
ANTAL BAND 21 ”Vintage tall” bandstavar
MENSUR/SKALA 25,5 tum (648 mm)
MICKAR 3 x Pure Vintage '59 Single-Coil Strat
KONTROLLER Mastervolym, 2 tonkontroller, 5-vägs pickupväljare
STALL 2-punkts ”Synchronized Tremolo” med bockade stålklackar och tremoloarm som skruvas in
STÄMSKRUVAR Pure Vintage Single Line ”Fender”
HÅRDVARA Nickel/Krom
STRÄNGAR Fender® USA, NPS, (.010–.046 Gauges)
VIKT 3,4 kg
FODRAL levereras med vintage-case
PRIS 18 299 kronor
INFORMATION www.fender.com
