TEST: Fender Effektpedaler
Något för alla
Vad vore väl en värld utan gitarrpedaler? Jag vågar inte ens tänka tanken. Man behöver ju alltid en till. Därför blev man ju så glad när Fender presenterade inte bara en utan sex nya gitarrpedaler. Vi testkör (nästan) hela gänget.
År 2018 står som det år då Fender gjorde sitt officiella insteg bland de tillverkare som bygger gitarrpedaler utifrån helt egna kretsar/scheman. Med sex nya pedaler stiger man in på en marknad som verkligen är het för närvarande. Prisläget är från 990 till 1 779 kronor och bland effekterna hittar vi reverb, delay, distorsion, overdrive, kompression och buffering.
FENDER EFFEKTPEDALER
Pedalerna är designade i södra Kalifornien av ett team av musiker och tekniker under ledning av Stan Cotey. Av ekonomiska skäl har man dock valt att lägga tillverkningen i Kina. Stan Cotey är mannen bakom Eric Claptons signaturförstärkare, och han har även hjälpt the Edge i U2 med att ta fram en Tweed Deluxe som passar just honom.
Fender har byggt förstärkare och stränginstrument i närmare 70 år, men pedalerna har varit mer tunnsådda i sortimentet. Nu vill man alltså råda bot på den bristen med en hel serie nya – och det betonar man – helt egna konstruktioner. De nya pedalerna är rejäla byggen i borstad aluminium för att tåla lite stryk, och rattarna är bakgrundsbelysta för att underlätta i live-sammanhang – det bör fungera till och med på riktigt mörka scener.
Utöver den fiffiga detaljen med rattarna har man även en annan ny konstruktion som går igen i hela pedalsortimentet, en lucka för 9-voltsbatteriet som hålls på plats av en magnet. Det gör det naturligtvis superlätt att byta batteri. Naturligtvis är den här finessen patentsökt.
De sex nya pedalerna från Fender är: Marine Layer Reverb, Mirror Image Delay, Pugilist Distortion, Santa Ana Overdrive, The Bends Compressor, och Level Set Buffer. Tyvärr var den sista pedalen slut i Fenders lager, men vi får nöja oss med de övriga fem. Det ska bli spännande att få ta sig an denna kvintett.
EN LYSANDE ELEFANT
Det är lika bra att diskutera elefanten i rummet på en gång. Alla pedalerna i den nya serien har en ”lampa”/lysdiod som visar när pedalen är på. Det har så gott som alla gitarrpedaler, men den kan göras olika stark. I sin iver att vara lite retro och efterlikna den lampa som alltid suttit på gamla fenderförstärkare sitter det en ”ädelstensslipad” plastbit ovanpå den här LED:en. Fender kallar den Jewel LED – originalet såg faktiskt ut som en röd, lysande rubin – men problemet är att lamporna på de här pedalerna är på tok för starka. Står du precis ovanför pedalen och ska göra en inställning blir du helt bländad av ljuset. Det går helt enkelt inte att se vad som står på pedalen. Det är egentligen en skitsak. Om man sätter ett större motstånd i serie med den här lysdioden (som de flesta vettiga pedalbyggare gör) slipper man det här problemet. Nu fick jag ta en bit eltape och tejpa över lampan för att överhuvudtaget kunna fortsätta med testandet. För låt oss nu istället fokusera på hur pedalerna låter, inte hur de lyser.
MARINE LAYER REVERB
Den första pedalen innehåller den mest använda gitarreffekten, reverb, och i det här fallet är det – som för det mesta – en helt digital effekt. Den huserar i en Sea-foam Green aluminiumlåda med ett lite större format än vad man vant sig vid hos pedaler på senare år. Den mäter 95 x 125 x 65 millimeter, inklusive rattarna (bredd x djup x höjd). För att i viss mån kompensera detta har man placerat in-, och utkontakterna asymmetriskt på lådornas sidor, så att det blir något lättare att placera dem bredvid varann på en pedalbräda. Notera att fyra av pedalerna har det här formatet medan de övriga två (The Bends och Level Set Buffer) har ett något nättare format med sina 70 x 125 x 65 millimeter.
Marine Layer Reverb har tre olika algoritmer, och varje reverbalgoritm har två olika variationer. De tre algoritmerna är Hall, Room, och Special.
De kontroller man hittar är Reverb Time, Damping (påverkar diskantinnehållet i utklingningen), Pre-Delay, och Level. Utöver de rattarna har man tre switchar, för att välja de olika algoritmerna, och deras två variationer, samt en omkopplare (Filter) som styr diskantinnehållet i reverbet, och det jobbar även tillsammans med Damping-ratten.
Som i alla pedaler i den nya serien, går det också att stänga av belysningen i rattarna med en liten switch på pedalens kortsida, där vi även hittar en Dry Kill-switch (praktiskt om man kör pedalen i en förstärkare med parallell effekt-loop). En lite udda koppling hittar vi på foot-switchen, som är av typen True Bypass. Den låter nämligen reverbsvansen klinga ut, när du stänger av effekten. Du slipper alltså avhuggna reverb här. Det tackar vi för! Det låter så mycket bättre i mina öron. Den här funktionen har även delay-pedalen Mirror Image Delay. Så tack igen!
Alla pedalerna i serien har även en lysdiod på framsidan som indikerar när batteriet börjar bli svagt – praktiskt för den som inte använder extern matning.
INTRYCK
Både Hall, Room, är representerade av två rätt olika reverbklanger, men båda håller sig väl inom gränserna för reverbtypen. Jag blev speciellt förtjust i Hall 1, där man verkligen kan fläska på med ett reverb som håller på tills korna kommer hem. Hall 2 ska efterlikna ett plåtreverb, och det funkar bra som reverb, men jag hade inte kunnat säga att det var en plåt, om jag inte läst bruxen innan. De båda Room-inställningarna funkar bra för att till exempel skapa ett 50-talssound, men här hade jag hellre haft ett fjäderreverb (om testaren själv fått välja).
Även Special har två varianter, där den ena är en variant på vad som kallas Shimmer, där man även mixar in en pitch-shiftad oktavdel av gitarrsignalen, vilket ger ett modernt, shimmer-aktigt sound (jag letade verkligen efter ett bättre ord här, men shimmer beskriver det bäst). Den andra specialvarianten är ett ”tungt modulerat katedralliknande reverb”, som Cotey själv beskriver det.
De flesta varianterna i Marine Layer Reverb låter bra, men ibland känns det som om utklingningen kunde ha varit något tätare/fylligare, speciellt på medellånga reverbtider.
Specialeffekten Shimmer har nog dessutom tyvärr ett ganska begränsat användningsområde. Jag är rädd för att man har tröttnat på den efter ett tag. Personligen hade jag nog föredragit ett par andra mer användbara reverbtyper som Spring (fjäder), en mer tydlig Plate, och behållit Hall.
PLUS
Bra byggkvalitet
Batteriluckan
Väldigt brusfri elektronik (gäller alla pedalerna)
Bra grundljud
Hallreverben låter riktigt bra
MINUS
Lampan lyser starkt
FAKTA Marine Layer Reverb
KONTROLLER Pre Delay, Reverb Time, Damping, och Level, switchar för Type (3 olika), Variation (1 & 2), och Filter, miniswitchar för Dry Kill, och LED:arna
KONTAKTER Kretskortsmonterade telekontakter
FOOTSWICH True Bypass, låter även reverbet klinga ut
SPÄNNINGSMATNING 9 V DC adapter center-negativ, eller batteri
MÅTT 95 x 125 x 65 mm, (B x D x H) inklusive rattarna
PRIS 1 249 kronor
DISTRIBUTÖR Fender, www.fender.com
MIRROR IMAGE DELAY
Den här pedalen har tre olika delay-effekter: Digital, Analog, och Tape-eko, och varje effekt har två olika varianter. Dessutom finns en omkopplare som ger punkterade åttondelar, utöver de fjärdedelar vi normalt kan åtnjuta här. Den här omkopplaren har även andra funktioner när det gäller de kortare inställningarna.
Utöver de här tre omkopplarna hittar vi fem olika rattar mäkta: Time, Depth, Rate, Feedback, och Level. Det är förstås klassiska reglage som vi hittar på de flesta delay-pedaler, för att bestämma hur långt delay vi vill ha, hur många studsar vi önskar, utnivån, plus mängden och intensiteten på den modulation som erbjuds.
Dessutom hittar vi på baksidan den lilla switch (som samtliga pedaler har), där du kan stänga av/sätta på ljuset i rattarna, och en dry kill-switch som vi även hittade på reverbpedalen. Även här tillåts slutet på effekten klinga vidare efter att vi stängt av effekten. En klar pluspoäng!
I övrigt erbjuder Mirror Image Delay det mesta i delay-väg – både digitala och analoga effekter, och dessutom en hel del modulationseffekter, som doubling, flanger och liknande.
INTRYCK
Liksom resten av pedalerna i serien huserar även delayet i en rejäl låda i anodiserad aluminium. Kortare slapback-eko låter bra, liksom de något längre analoga, eller tape-ekobaserade effekterna. Jag hade gärna velat ha möjlighet till mer feedback, gärna på gränsen till självsvängning. Som det är nu blir det alltför snällt. I maxläget gav det sju studsar/ekon. Speciellt märkligt är detta då reverbet (se ovan) kan ge effekter som nästan håller på i en evighet.
Man kan få fram relativt snygga flangereffekter – men dessa saknar tyvärr ”swoosh”, och doubler-effekten blev på sin höjd ett lite tolvsträngsaktigt chorus. Modulationseffekterna är väl sådär, med andra ord.
De rena delayeffekterna fungerar däremot riktigt hyggligt. Jag blev speciellt förtjust i tape-ekot, där framför allt den skitigare inställningen tilltalade en användare av ett gammalt Kent-eko.
PLUS
Riktigt prisvärd
Rejäl byggkvalitet
Batteriluckan
Tape-ekona låter snyggt/styggt
MINUS
Modulationseffekterna är väl sådär
Feedbacken kunde vara längre
Lampan
FAKTA Mirror image delay
KONTROLLER Time, Depth, rate, Feedback, och Level, switchar för Type (3 olika), Dotted 1/8, och Variation, miniswitchar för Dry Kill, och LED:arna
PRIS 1 249 kronor
PUGILIST DISTORTION
Stan Cotey berättar att när det gäller Pugilist Distortion hade han ”den där gröna overdriven, som alla älskar” [Tube Screamer?], som utgångspunkt, och han gillar speciellt att denna släpper förbi lite av den rena signalen tillsammans med den skitigare diod-klippta disten. Han lekte med tanken att stoppa in två lite olika distorsionskretsar i samma pedal, där man kan låta en gå lite renare och den andra skita till det riktigt rejält. Resultatet blev Pugilist Distortion. Söker man på ordet Pugilist i Norstedts stora lexikon får man översättningen ”proffsboxare”. Jag vet inte hur Cotey, eller Fenders utvecklingsteam tänkte här, men nog kan den här distboxen slå rätt hårda ”punchar”. Den har två olika distkretsar, med tämligen skiftande karaktär, och varje del har en Drive- och en Tone-kontroll. Dessutom har den en mixratt (Blend), där du kan välja hur mycket av de båda distkretsarna du använder. Normalt ligger de båda kretsarna i en parallellkoppling, men med hjälp av en switch kan du istället välja att lägga dem i serie, vilket ger en helt annan karaktär åt ditt gitarrsound. Dessutom har du en omkopplare för att ge lite extra bas-boost, och till sist en Level-kontroll.
INTRYCK
Stan Cotey säger att han gillar att blanda soundet från olika förstärkare, med den flexibilitet det ger. Cotey ville även efterlikna hur en bra rörförstärkare reagerar när man drar när volymratten på gitarren och ljudet öppnar sig och blir renare, även om man har rätt mycket gain på förstärkaren. Mycket av detta har man faktiskt lyckats med, och Pugilist klarar också av att leverera det mesta i distväg, från nästan helt rent ljud, med bara en antydan till overdrive, via betydligt tyngre sound – fortfarande med bra strängseparation och tondefinition – till det riktigt super-heavy garnityret, med massor av gain och dist, men ger ändå – i sina tyngsta stunder – gitarristen möjlighet att låta plektrumattacken lysa igenom allt det där vråldistorderade. Kort sagt: den reagerar i mångt och mycket väldigt likt en riktigt bra och välljudande rörförstärkare.
Jag blev väldigt förtjust i Pugilist Distorsion, dels för att man har ett mycket bra grundljud i pedalen, och dels för att detta grundljud kan förändras så enormt med så få kontrolldon. Om du ställer den ena distkretsen att ge bara en antydan till overdrive/distorsion och ett klart och öppet sound, och öser på i den andra kretsen med extra mycket gain och ett fetare, mer basrikt sound, kan du med enbart Blend-ratten variera soundet nåt enormt. Väljer du sedan att lägga de båda kretsarna i serie får du den där riktiga tyngden, som alltför många andra pedaler inte riktigt förmår. En kalaspedal till mycket vettigt pris!
PLUS
Utmärkt grundljud
Riktigt mångsidig distpedal
Otroligt prisvärd
Rejäl byggkvalitet
Batteriluckan
MINUS
Inget (förutom lampan)
FAKTA Pugilist Distortion
KONTROLLER Tone A, Gain A, Tone B, Gain B, Blend, och Level, switchar för Blend eller Series, och Bass Boost, miniswitch för LED:arna
PRIS 990 kronor
SANTA ANA OVERDRIVE
Den enda pedalen i serien som inte har Cotey som konstruktör är Santa Ana Overdrive, som bygger på FET-teknologi, vilket oftast gör att man kan få ett mycket rörlikt sound. Santa Ana Overdrive har Alex Aguilar som konstruktör och Aguilar har här lyckats inkludera en stabiliserad nätdel som ger 20 volt till de interna kretsarna vilket gör att FET:arna jobbar effektivare, och med mer dynamik än om man skulle ha använt en traditionell 9-voltsmatning. Aguilar är kanske mest känd för sina basrelaterade produkter, men han har byggt både gitarrförstärkare och pedaler tidigare.
För att vara just en overdrive-pedal ger Santa Ana Overdrive rätt mycket distorsion. Den har en riktigt användbar eq-del, med tre band, plus presens. Den har också en omkopplare för två olika ”vocies”/ljudkaraktärer märkta A och B, där A sägs stå för American och B for British. Santa Ana har också två fotomkopplare, en för hela effektpedalen och en för en extra boost-funktion. Den kan du även välja att placera före eller efter overdrive-effekten med en liten switch på pedalens baksida. Tyvärr går det inte att använda enbart boost-effekten. Det hade annars varit rätt användbart.
INTRYCK
Vårt testexemplar funkade inte överhuvudtaget med extern matning! Det var bara att plocka fram ett fräscht 9-voltsbatteri, och testa om den där omtalade batteriluckan var så smidig. Det var den, och batterimatningen funkade sedan helt okay.
Santa Ana har en mycket användbar eq-del, även om A/B-switchen kändes lite udda. I mina öron låter den ena inställningen rätt öppet och diskantrikt, och har bra bett, medan den andra är betydligt mer murrig. För mig fungerade bara den första varianten, och jag provade pedalen med tre olika rörförstärkare – två amerikanska och en italiensk, jag hade dock ingen brittisk att prova med. Andra kanske föredrar inställning B.
Grundljudet har en rätt kantig distorsion. Det är svårt att få den lite rundare karaktären på ljudet som jag gillar hos en overdrive. Här har i mitt tycke vår egen pedalguru Björn Juhl lyckats betydligt bättre i pedaler där även han använt olika typer av FET:ar. Jag tycker Santa Ana låter bäst på tämligen blygsamma driveinställningar. Nåja, smaken…
PLUS
Bra byggkvalitet
Batteriluckan
Utmärkt EQ-del
Mycket overdrive
Väldigt brusfri elektronik
MINUS
Vårt ex funkade inte med extern matning (kvalitetskontrollen)
Lampan
FAKTA Santa Ana Overdrive
KONTROLLER Bass, Middle, Treble, Presence, Level, och Drive, switch för Voice, miniswitch för LED:arna, Bypass (True eller Buffered), samt FootSwitch Select (Level eller Drive)
FOOTSWICH True Bypass, samt Boost
PRIS 1 779 kronor
THE BENDS COMPRESSOR
Som gitarrist ställer man ofta helt andra krav på en gitarrkompressor än på en studiodito. För mig är det två saker som är viktiga. Pedalen ska inte ta död fullständigt på transienterna i ditt spel, men samtidigt ska den naturligtvis inte släppa igenom attacken helt ohindrad så din förstärkare klipper. Sen ska den ge snygg, och lång sustain, utan att det brusar alltför mycket. Kan den dessutom släppa förbi något av den oprocessade signalen och köra någon variant på parallellkompression är det förstås ett extra plus. När man läser vad tillverkaren säger om The Bends verkar den kunna uppfylla de flesta av ovanstående kriterier.
På reglagesidan hittar vi fyra enkla rattar. Blend mixar din direktsignal med den processade signalen, och där kan du alltså välja precis hur mycket av attacken i ditt plektrumspel du vill släppa igenom. Drive reglerar hur mycket kompression du vill använda, och Recovery-ratten hanterar det vi ofta kallar Release, alltså den tid det tar för att allt ska återgå till det normala –om det är det vi föredrar. Till sist finns även en nivåratt, märkt Level. Precis som på övriga pedaler i den nya Fenderserien finns även en liten switch för att släcka lyset i rattarna. På The Bends fungerar även ”juvellampan” som indikator på när kompression äger rum, genom att byta färg. Fiffigt!
INTRYCK
Liksom de övriga pedalerna i testen är The Bends föredömligt tyst och brusfri. Och den låter alldeles förträffligt. Mycket transparent kompression. Den är enkel att ställa in och den tar hand om problem, som ojämnheter i ditt spel, på ett ypperligt sätt – trots att den jobbar mycket diskret. Och det är ju precis vad man vill ha hos en kompressor, eller hur? Om ni är en person som saknar den där supertajta kompressionen som suger livet ur ditt gitarrspel fullständigt, och lämnar ifrån sig en jämn och menlös gitarrsignal, så finns det andra tillverkare som kan erbjuda detta. Till er andra säger jag bara: testa den här!
Ett extraplus måste den också få för att den har ett lite nättare format jämfört med syskonen i den här serien.
FAKTA The Bends compressor
KONTROLLER Drive, Recovery (Fast eller Slow), Blend (Dry eller Comp), och Level, miniswitch för LED:arna
SPÄNNINGSMATNING 9 V DC adapter center-negativ, eller batteri
MÅTT 70 x 125 x 65 mm, (B x D x H) inklusive rattarna
PRIS 1 099 kronor
PLUS
Utmärkt grundljud
Ytterst prisvärd
Något mindre än syskonen
Rejäl byggkvalitet
Mycket transparent kompression
Batteriluckan
MINUS
Inget (förutom lampan!)
SAMMANFATTNING
Ömsom vin, ömsom vatten, brukar man säga.…
De sex nya pedalerna från Fender är rejäla byggen, de har egna, brusfria kretslösningar, de har några helt nya lösningar – som batteriluckan, och de belysta rattarna – som verkligen kan underlätta för användaren, och flera av pedalerna är riktigt bra. Personliga favoriter är Pugilist-disten och Bends-kompressorn, andra hittar säkert andra favoriter bland de sex nykomlingarna.
Jag är också väldigt nöjd med att fotomkopplaren till både reverb- och delay-pedalen inte klipper av effektsvansen, utan får den att klinga ut, när man stänger av effekten. Jag har inte nämnt det tidigare, men rattarna kunde ha ett bättre grepp. Det blir lite extra jobbigt på de pedaler där rattarna också sitter tätt, som Pugilist Distortion och Santa Ana Overdrive.
Sen är förstås den starka lampan ett problem – jag har även sett andra testare reagera på detta – liksom det faktum att en pedal inte fungerade med extern matning. Med tanke på den Stratocaster vi testade i förra numret kanske vi kan önska en bättre kvalitetskontroll från Fenders sida.
Nåja, det kan ju vara engångshändelser. Jag brukar ha otur med sånt.
