INTERVJU: Donny McCaslin
Från pappas band till David Bowie
FOTO: Motéma Music, Jimmy King, Ivan Prokop & Iso Columbia
Den amerikanske jazzsaxofonisten Donny McCaslin inledde sin karriär i tonåren då han spelade med sin pappas band. Från att ha spelat renodlad akustisk jazz har han på senare år rört sig allt längre in i den elektroniska musiken. Och samarbetet med David Bowie på Blackstar har attraherat en större publik till hans musik.
Det har varit spännande att följa Donny McCaslins musikaliska resa genom åren. Hans första album som bandledare, Exile and Discovery, släpptes 1998 och sedan dess har det kommit elva till, senast Beyond Now 2016.
När jag ringer upp honom hemma i Brooklyn berättar han att han snart ska spela in nästa platta, med planerad release under hösten.
En del artister hittar en stil i spel och komposition som de sedan fortsätter i från platta till platta. Det har dock aldrig gällt Donny. Plattorna känns snarare som en upptäcktsresa där han utforskar olika sorters musik och sedan beger sig vidare. Och det beror en hel del på hans barndom berättar han.
– Min pappa Don McCaslin är jazzmusiker och jag var omgiven av alla möjliga sorters musik. Jag växte upp i Santa Cruz i Kalifornien. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten och jag bodde hos min mamma. Varje söndag kom pappa och hämtade mig och så åkte vi till ett enormt köpcentrum som utgjorde stadskärnan i Santa Cruz. Där fanns en scen där hans band spelade 2–6 gånger i veckan. Jag brukade hjälpa honom att sätta upp hans instrument; piano, xylofon, marimba, percussion. Efter spelningen spelade vi baseball och åt middag.
Trots att Santa Cruz var litet hände det otroligt mycket på konst- och musikfronten.
– Det öppnade en fantastisk jazzklubb, Kuumbwa. Dit kom de stora namnen på måndagar, den dagen då de inte spelade i San Francisco. Så när jag var 12 år såg jag Elvin Jones, McCoy Tyner, Art Blakey och mängder av andra stora namn.
Så när började du spela själv? Och varför saxofon?
– Min pappa hade frågat mig om jag inte ville lära mig spela något instrument men jag hade alltid avböjt. Jag var mycket mer inne på sport. Jag gick i en skola där det fanns en viss valfrihet vad gällde studieämnen. En del ämnen var lite motiga så sista dagen då man kunde byta valde jag att gå med i skolorkestern. Att det blev saxofon var ett fullkomligt impulsivt beslut. Det berodde nog på saxofonisten i min pappas band. Han var väldigt karismatisk, något av en hippie, med långt hår, skägg, batiktröjor, spelade vilda solon. Jag kommer ihåg att jag tittade ner i hans sax en gång. Den var full av kondensation och mitt i alltihop låg en cigarrettfimp. Otroligt äckligt egentligen men i den åldern tyckte jag att det var riktigt, riktigt coolt.
Spelade du jazz i orkestern?
– Ja, och det fanns ett väldigt bra utbildningsprogram för jazz och det berodde på ledaren, Don Keller. Han var god vän med Bill Berry som spelat med Duke Ellington. Bill hade gett honom kopior av Ellingtons bibliotek med noter som inte var tillgängliga inom utbildningssystemet då. Så vid 13 års ålder spelade jag Ellingtons musik tre–fyra dagar i veckan tillsammans andra unga talanger och vi gick verkligen in för det och försökte bli så bra som möjligt.
När började du göra gigs?
– Det var lite senare, när jag var 16, då spelade jag mycket med pappas band, både på köpcentret och under kvällarna på en klubb. Hans band spelade allt från jazz till R'n'B och soul. Paul Jackson, basist i Headhunters, bodde i Santa Cruz så jag spelade med honom en kväll i veckan också och det var free-form jazz. Jag var dessutom med i ett salsaband och hade också ett eget band som spelade på Monterey Jazz Festival tre år i rad. Så det var musik hela tiden, av olika slag och blev liksom grunden för resten av mitt liv.
Du började studera på Berklee College of Music 1984?
– Ja, och det ledde till att jag lärde känna Gary Burton och sedan kom att turnera med honom. Innan jag träffade honom var jag helt inriktad på att spela och improvisera. Det var Gary som ledde in mig på att skriva. Vi talade om att utveckla ett eget språk och hans råd var att skriva egen musik. För då konfronteras man med sitt egna musikaliska vokabulär. Det tog jag starkt intryck av. Jag är inte särskilt konsistent som kompositör. Det kommer mer stötvis och då skriver jag periodvis mycket.
Efter Berklee flyttade du till Boston?
– Ja, det var där Gary huserade. Därefter drog jag till New York och gick med i Steps Ahead, Mike Mainieris band. Det var en otrolig kick att få det jobbet. Jag var ett stort fan av saxofonisten Michael Brecker som jag nu skulle ersätta. Att stiga in i bandet innebar också att jag fick tänka till vad mitt eget musikaliska språk var. Jag spelade låtar som jag lyssnat på tusentals gånger, med Michael Breckers otroliga solon. Så det gällde att hitta en egen väg och inte imitera honom. Så det var både en utmaning och möjlighet.
Du var med i Steps Ahead 1991 till 1994. Du hann med en del annat också. Du medverkade på den svenske basisten och kompositören Bruno Råbergs platta Pentimento som kom 1992. Var det din första skivinspelning?
– Jag hade känt Bruno sedan Berklee och Pentimento var en fantastisk platta att medverka på. Något innan hade jag gjort en inspelning med en schweizisk gitarrist, Ahmed Mansour, som tyvärr gick bort för några år sedan. Och så spelade jag in en jullåt med Gary och därefter spelade jag på Brunos platta.
Du var sideman flera år?
– Ja, och jag spelade i suveräna band i olika omgångar. Gil Evans Orchestra, George Gruntz Concert Jazz Band, Ken Schaphorts band, David Binney, Scott Colley och Maria Schneider. Det var fantastiskt och jag lärde väldigt mycket under den perioden.
När fattade du beslutet att leda ett eget band?
– Det fanns inte någon specifik vändpunkt. Jag spelade i andras band och höll parallellt på med eget. Så vägen till att bli bandledare skedde successivt och så tog det egna bandet allt mer tid.
Din första platta som bandledare, Exile and Discovery, kom 1998. En akustisk jazzplatta. Med varje ny platta har du rört dig i en ny riktning?
– Det beror på min bakgrund – pappa, tiden i Santa Cruz. Det är liksom mitt DNA. Inför ny plattan strålar jag ihop med min vän och producent David Benny och han driver hela tiden på mig att utforska något nytt, att inte göra samma platta om och om igen.
På Perpetual Motion som kom 2010 rörde du dig mot ett mer elektriskt sound. Det var också då som din nuvarande kvartett etablerades?
– Det var David Benny som föreslog ett elektriskt projekt. Han föreslog Tim Lefebre på elbas, Mark Guiliana på trummor och Adam Benjamin på klaviatur och det ledde till plattan Perpetual Motion. Det var första versionen av kvartetten. När vi skulle turnera tänkte jag att det skulle vara fantastisk att ha med Jason Lindner på klaviatur och som tur var sa han ja. Innan det hade jag växlat mellan musiker men det var fantastiskt att spela med dem så vi fortsatte. Och det tycktes finnas så mycket att utforska, drum and bass, electronica et cetera.
I din musik finns både spirituell frihet och en frenesi som påminner om storstad och New York. Det tycks vara både västkust och östkust?
– New York är en intensiv stad och det har varit nyttigt för mig. Den driver på mig hela tiden och det finns inte en chans att lata sig här. Plus, jag är hela tiden omgiven av fantastisk musik och det uppstår så många intressanta korsbefruktningar här. New York är jazzens centrum helt enkelt. Men det är intressant att du nämner det. För ibland när jag skrivit något lugnare, mer melodiöst tänker jag, borde det vara snabbare och lite mer nervigt? Då är det New York som talar till mig!
Samarbetet med David Bowie
David Bowies sista platta, Blackstar, släpptes 8 januari 2016, två dagar innan hans död. Han anlitade dig och kvartetten att spela på plattan. Hur kom det sig?
– Det var Maria Schneider som fick David att uppmärksamma oss. Hon samarbetade med Bowie på ett stycke och han frågade henne vilken sorts grund musiken borde ha. Hon plockade fram vår platta Casting for Gravity och bad honom lyssna. Efter det nämnde hon oss flera gånger och till slut kom de till en spelning vi gjorde på en klubb i New York. En vecka efter det hade jag workshop med David, hans producent Tony Visconti och några ur Marias band. Och därefter fortsatte samarbetet, med vår kvartett.
Hur presenterade han musiken för er, med demos eller?
– Han skickade demos till mig som han gjort hemma. Ganska enkla sådana, där han spelade gitarr, syntbas och sax till trumloopar. Därefter kunde vi hitta vår väg in i musiken på ett naturligt sätt. Det gick några månader innan inspelningen började så vi hade tid att fördjupa oss rejält i hans demos. Det hjälpte. Kemin fanns där från början och varje dag var fantastisk.
Jag intervjuade Ken Scott för några år sedan som samproducerade Hunky Dory med Bowie och blott sex veckor senare började de spela in Ziggy Stardust and The Spiders From Mars. Han berättade att de flesta av Bowies sångpålägg var första tagningen.
– Det var faktiskt samma sak när vi spelade in. Vi gjorde inte många tagningar på Blackstar. Alla texter var inte klara men det mesta var första eller andra tagningen. På den första versionen av Sue, singelversionen med Marias band, la David en scratchsång så att vi skulle veta var vi var någonstans i låten. Och det var den sången som gavs ut. Efter att ha suttit i studions kontroll i sex timmar gick han rakt fram till mikrofonen. Utan att sjunga några skalor la han den direkt. Det säger mycket om hur otroligt fokuserad han var.
Han experimenterade på oväntade sätt. Som på Boys Keep Swinging på albumet Lodger där han fick musikerna att byta instrument med varandra. Tog du till dig något av den attityden?
– Ja, och jag skulle vilja beskriva hans attityd som total oräddhet. Bry dig inte om vad musiken heter eller vad andra kommer att tycka. Följ din konstnärliga vision och fokusera på den totalt. Det har fått mig själv att våga mer, stiga in i det okända.
Har samarbetet med Bowie lockat en större publik till din egen musik?
– Absolut! Efter att han avled kom det folk som spelat med honom till våra gig. Det var fint att tala med dem om honom för det hjälpte min egen sorgeprocess. Det har också attraherat många av hans fans som aldrig tidigare varit på ett jazzgig och det är kul.
Efter hans död började ni framföra Warzawa från hans platta Low? Och den är också med på ert album Beyond Now.
– En vecka efter att han avled började vi den första i en serie spelningar på den legendariska jazzklubben Village Vanguard i New York och det var en stor grej för bandet. Vi ville hylla honom. Att spela något från Blackstar kändes lite för nära Jason föreslog Warzawa och den kändes helt rätt. Vi kunde lägga in all energi och känsla i den. Och så beslöt vi oss att spela in den också på platta också.
På Beyond Now tog ni er djupare in på elektronisk musik?
– Inspelningen var inspirerad av Blackstar. Det är låga budgetar i jazz och det innebär att ett album görs på en eller två dagar, på sin höjd tre. Blackstar tog mycket längre och som bandledare kunde jag se fördelarna med det. Så jag la till några extra dagar och vi la ner mycket tid på att micka trummorna, för att få ett större ljud och framför allt ett som inte lät typiskt jazz. Vi gjorde ett antal covers på plattan, Warzawa och A Small Plot of Land av Bowie, Coelacanth 1 av Deadmau5, Remain av Mutemath, plus mina egna kompositioner, titellåten och fyra till. Och som kompositör har jag också inspirerats av Aphex Twin och Silo.
Du spelar Selmer-saxofon och nu har du börjat använda effekter också?
– Kvartetten har varit 50/50 innan; trummor, sax, elbas, keyboard. För ett år sedan började jag använda en Fairfield Ring Modulator och en Earthquaker Delay Unit och det har öppnat helt nya vägar för mig som jag inte ens kunnat föreställa mig för fem år sedan. Det är ovant, rent av lite skrämmande ibland men det är rätt riktning att gå för jag vill ständigt söka nya vägar.
