Mar 29

Mar 29 GUIDE: App to date

Elektroniska gränsvarelser

En trummaskin som kan göra drones? En FM-synt som spelar trummor i ockulta mönster? En rompler som man faktiskt blir glad av?! I iOS-världen kan man hitta de mest oväntade saker.

Det har aldrig varit så lätt och billigt att göra cool electronica, vågar jag påstå. Även om den där riktiga explosionen av nytänkande inom iOS ebbat ut en smula så fortsätter utvecklare att utmana föreställningarna om hur elektroniska instrument – genom att skruva vidare på nya idéer eller damma av äldre diton. De tre musikaliska mutanter jag tittat på i detta nummer känns som bra representanter för iOS på väg in i 2020-talet.

Den drönande trummaskinen

DM1 från Fingerlab är en av mina mest problematiska kärleksförhållanden bland trummaskiner i iOS: helt underbara samplade ljud från varenda gammal mossig trumburk som gjorts, utmärkt patternsequencer, men träigt sångläge och totalt dysfunktionell midisynk. Nu har (om jag förstått det hela rätt) utvecklaren Pascal Douillard startat nytt under namnet Audionomy och kommit med en slags arvtagare – DM2.

DM2 – The Drum Machine

PLATTFORM iPad
TILLVERKARE Pascal Douillard
PRIS 65 kronor

Gränssnittet är tillräckligt likt för att man direkt ska känna igen sig, men rent tekniskt är DM2 ett helt annat djur. Den är nämligen helt syntesbaserad, och får därmed finna sig i att jämföras med appar som SeekBeats och Elastic Drums. Den har också bestämt sig för att skicka en tentakel i en annan, betydligt mer oväntad riktning, mer om det nedan.

Användarvänligheten är superb. DM2 är en fröjd att programmera, med sina intuitiva editors. Patternsequencern har fått ett nödvändigt tillskott i form av möjligheten att lägga in dubbla, tredubbla eller fyrdubbla slag som ett enda steg, vilket gör att man genast är igång med riktigt trixiga rytmer.

Upplägget där man kan ställa varje spårs längd individuellt känns dock inte så himla revolutionerande efter att Patterning satt den nya standarden för trumsequencers. Velocity och automatisering saknas också i skrivande stund, men jag har på känn att det kommer så småningom.

DM2:s lagom skönt futuristiska gränssnitt. Här ser vi själva stepsequencern. Notera dubbel-, trippel- och kvadruppelslagen – en smart lösning!

Synteditorn i DM2. Varje del kan förstoras upp om man vill ha bättre kontroll, men det funkar faktiskt väldigt bra att editera dem direkt i de här småfönstren.

Det mest centrala är ju dock att den låter förgrymmat coolt. Effekterna är bra (även om temposynk på delayet hade känts ganska givet) och kan appliceras som master eller per spår. Dessutom har man klokt nog valt att slänga in Ableton Link, så den leker snällt med andra appar (till skillnad från DM1). Sångläget är dock fortfarande trist. Till DM2:s försvar ska sägas att ingen av konkurrenterna hittat på något särskilt mycket bättre. Här finns det fortfarande utrymme för innovation. Hursomhelst är DM2 redan i den absoluta toppen när det gäller trummaskiner i iOS, inte minst med tanke på det högst facila priset på 65 kronor!

Dessutom har man, eftersom appen ju bygger på en syntmotor, valt att lägga in ett ”drone machine”-läge, där varje kanal helt enkelt bara drönar, i stället för att triggas rytmiskt. Ett riktigt udda och kul nytänkande som gör den här appen unik. Kopplar man in externa midikontrollers kan DM2 säkert bli en riktigt kraftfull noise/ambientmaskin.

Ockult värre

DM2 må vara en oväntad kombination (drone och trummaskin) men Axon 2 är något i grunden mer originellt. Det är en FM-syntmotor som försetts med ett gränssnitt lämpat för ”slagverks”-ljud: volym- och pitch-envelope, distorsionskrets och en brusgenerator. Detta har man sedan satt i ett system med sex noder, ungefär som om man hade en trummaskin med sex kanaler.

Axon 2

PLATTFORM iPad
TILLVERKARE Audio Damage, Inc.
PRIS 65 kronor

Det unika är hur dessa noder spelar. Nod 0 tar emot en puls (intern eller från andra källor), spelar en not och skickar vidare pulsen till andra noder, som i sin tur också skickar dem vidare, enligt ett nätverk som man själv bestämmer. Med hjälp av ett tröskelvärde sätter man hur ofta varje nod ska aktiveras av pulsen. På så vis kan man enkelt göra högst komplexa, men – märk väl – inte slumpmässiga polyrytmer. Det för tankarna till modulärsystem (som ju är trendigare än någonsin), och visuellt ser det dessutom ut som något slags alkemiskt diagram…

Axon 2 öppnad som AU i Audiobus 3. Här ser man till vänster den smått mystiska ”nätverks”-delen. Den är inte helt och hållet intuitiv, en snabb titt i manualen rekommenderas.

Axon 2 öppnad som AU i Audiobus 3. Detta är mixerdelen. Använder man appen som standalone så ryms båda delarna på en skärm.

Som extra grädde på moset kan man dessutom sända varje rösts output till en FM- och en AM-buss, alltså lite som en send/return-effekt, fast med modulation. Man känner liksom igen komponenterna och tankarna, men helheten är något nytt. Rösterna kan mixas individuellt, och man har även ett inbyggt delay.

Axon 2 har ingen direkt ”sång”-funktion och är alltså inte någon traditionell trummaskin som är ryggraden i ett arrangemang. Den är således begränsad, men väldigt snygg, rolig, välljudande och udda. Precis som jag numera alltid förväntar mig från Audio Damage så är byggkvaliteten på topp, med en sedvanlig brasklapp om att gränssnittet bitvis är lite för pilligt, på grund av att det inte är specialdesignat för iOS.

Till romplerns försvar

Vår sista app fick mig att helt kasta en gammal käpphäst på sophögen. För något årtionde sedan var så kallade romplers – alltså förladdade samplingsuppspelare som gjorts begränsade och användarvänliga – kortvarigt i rampljuset, lite som VST-instrumentens svar på funkmetal. Jag såg dem då som fattigmansinstrument, trista och menlösa skapelser utan varken den riktiga samplerns eller syntens möjligheter.

FM Player: Classic DX Synths

PLATTFORM iPad
TILLVERKARE AudioKit Pro
PRIS Gratis

Jag vet inte om det är jag som förändrats i allmänhet, eller om det är själva iOS-miljön som gjort det, men gratisromplern FM Player, som bygger på open source-lösningen Audiokit, gjorde mig oväntat lycklig. I stället för att gå all-in för att bygga en app av Yamaha:s ikoniska DX- och TX-syntar så har man helt sonika kärleksfullt samplat av några klassiska patchar från ett ärevördigt exemplar och gjort ett enkelt, men välfungerande instrument.

På detta har man lagt filter (med LFO), reverb, bitcrush, tremolo och delay, och jag märker till min förvåning att jag tycker att det räcker utmärkt. Jag känner inget som helst behov att gå in och börja skruva på några FM-operatorer, så att det som nyss var en snygg leadpatch nu låter som en cirkelsåg på crack. Den där klassiska DX-basen, DX-tines och DX-brass, och känslan från originalets DA-omvandlare … it’s good enough for me.

Det här är inte det första instrumentet i iOS av det här slaget, men det är det första som väckt mitt intresse genom att vara så snyggt, enkelt och välljudande. Kanske är romplern, i denna begränsade ”klassiker”-form, rentav redo för en rejäl comeback i iOS? Det kanske är en naturlig reaktion på alla superambitiösa mjukvaruversioner av klassiska syntar som jag misstänker att få orkar ge den tid och uppmärksamhet de egentligen förtjänar? Eller så är det bara jag som är lat och drabbats av tillfällig DX-nostalgi. Vi får väl se…