GUIDE: Bygg din egen gitarrpedal, del 3

GUIDE: Bygg din egen gitarrpedal, del 3

Björn Hansen
Guide

Byggsatser och ett samtal med en legend

Text: Gunnar E Olsson
Foto: Gunnar E Olsson & David Cittadini

Idag ska vi kika på några olika byggsatser som har hämtat sin ”inspiration” från gitarrpedaler designade av Sveriges egen pedalguru Björn Juhl. Men vi får också ett snack med herr Juhl.

Förra gången byggde vi två gitarrpedaler som distribueras av Moody Sounds i Färjestaden. Med god support och glada tillrop från den kunnige Albin Roslund fick vi ihop en reverbpedal och en overdrive, som verkligen imponerade på övertecknad. Den här gången tar vi oss an några kloner av Björn Juhls skapelser. De skiljer sig en aning från förra projektet i det att byggbeskrivningarna är betydligt mer knapphändiga. Dessutom byggs två av projekten på veroboard. Vi berörde detta fenomen i del 1 av den här byggserien, men nu blir det mer handfast hanterande av dessa plattor.

Kloner

Det är svårt att mönsterskydda elektronisk utrustning, och särskilt gäller detta inom musik- och ljudvärlden. Otaliga är de kopior på mixerlimpor, försteg och kompressorer från de stora engelska och amerikanska klassikerna. Samma problematik gäller förstås gitarrpedaler. Det finns makalöst många TubeScreamer-kopior, med i bästa fall någon modifiering som gör att den låter bättre, och brusar lite mindre. I värsta fall är det ett slarvigt ihopsatt bygge, med minimal kvalitetskontroll, och billigast tänkbara komponenter, ihoplött i den fabrik i Kina som ger det lägsta budet.

Men det finns ett annat sätt att komma över en gitarrpedal som har soundet som man bara drömt om. Det är via sajter som sköts av entusiaster som bara lever för att lista ut hur de stora ljudkreatörerna har skapat sina märkliga ljudalstrare. Här hittar man ofta både kopplingsscheman på originalen, förslag på förbättringar och modifieringar, och till och med länkar till elektronikfirmor som säljer komponentsatser till just dessa gitarrpedaler. Idag ska vi prova att bygga några pedaler efter just sådana förlagor: Sweet Honey Overdrive, Honey Bee, och Dyna Red Distortion.

Barefoot Honey Bee – En riktigt snygg skapelse rätt igenom.

Björn juhl

Ljudgurun som konstruerat originalen till dagens pedaler är svenske Björn Juhl. Den ena pedalen, Sweet Honey Overdrive, serietillverkas i Finland. De andra pedalerna, Dyna Red Dist, och Honey Bee Overdrive tillverkas efter Juhls eget koncept, av amerikanska BearFoot Guitar Effects, en liten ordlek med Juhls förnamn (BearFoot: sv. björnfot).

Dessutom samarbetar nu Björn med japanska One Control, som för närvarande tillverkar 22 olika pedaler med Björns namn på dem. Det samarbetet kommer fördjupas ytterligare med tiden. Men låt oss höra vad Björn själv har att berätta…

The Mad Professor, Björn Juhl.

Vad har du för bakgrund? Gitarrist, antar jag…? 

– Jag är merendels autodidakt… Gitarr har jag spelat sedan 1976. När jag för första gången hyrde en elgitarr och en förstärkare – det var en vit Tele-liknande planka och en grön rörförstärkare – blev jag så tagen av ljudet att jag minns det än idag. Jag tränade på en tämligen usel akustisk skolgitarr 6–8 timmar per dag, tills jag hade råd att köpa min egen första elgitarr, men jag hade inte råd med förstärkaren. Därför byggde jag om mammas batteridrivna transistorradio till förstärkare, och om batterierna var lagom nedgångna uppstod världens bästa ljud. Det fanns överhuvudtaget inte så stort utbud av vare sig gitarrer eller förstärkare då, men det hindrade inte att jag hade visioner och drömmar om ljud.

Hur började du pyssla med elektronik?

– Jag skaffade en treble-booster och en fuzz, båda Electro Harmonix av minsta storleken. Treble-boostern var byggd som ett råttbo, och den gick sönder med jämna mellanrum. Så jag gick ned till Robban på LV Ljudteknik i min hemstad och köpte alla delar som satt i boostern.

– Robban var en legendar, som bland annat varit Hep Stars tekniker, och han var också den som sålde delarna till den första fuzzen i svensk musikhistoria.

I oktober 1980 köpte Björn sin första riktigt bra gitarr, en Hoyer Melody Maker, som hade tillhört Rockfolket. Den hade både inbyggd booster och inbyggd fuzz. Samtidigt fick han sitt första jobb på Tords Instrumentverkstad. Där träffade Björn också andra människor i branschen, bland andra gitarristen Kjell Sjölund, som byggde Kjell-mikrofonen, en mick som satt på Sveriges första elgitarr ”Les Torden”. En sån gitarr hängde ovanför Björns arbetsbänk och den tittade han på dagligen.

– Det var nu jag bytte ut plektrumbrickan på Hoyern och monterade in treble-boostern, och behöll boostern, men tog bort fuzzen, och bytte mikrofoner för fyrtioandra gången. Och treble-boostern gick sönder, så jag fick laga den…

Björn gled alltså mer och mer in på elektroniken. Och han fick flera avlagda läroböcker i det här ämnet från sina vänner. Allt som handlade om rör formligen slukade han. Han fick också en korrespondenskurs i radio- och tv-reparation av sin syster. Och det gav resultat…

Hur började det där med att bygga gitarrpedaler?  

– Den absolut första pedal jag byggde åt någon var ett tremolo till en herre som tröttnat på att släpa på en Marshall half-stack, och en MusicMan för dess tremolo, för bara en låt. Detta tremolo var ett differential-steg med två J-Fet, där den ena var förstärkare och den andra modulerades av en sinus-oscillator av phase shift-typ, gjord av en NPN-transistor. 

Vad hände sedan? 

– Mina första pedalkonstruktioner kom till för att jag behövde fler ljud för den musik jag spelade – det var framför allt olika kompgitarrljud som behövdes – men också för att rätt ljud lätt kunde inspirera till rätt toner, rätt ackord, rätt anslag.

Björn fick ett jobb på posten, och han spelade en hel del – samtidigt som han fick en del jobb som förstärkarreparatör. Det var mycket fintrimning av förstärkare, men han byggde också en del specialboxar till andra musiker – ibland för att visa att det överhuvudtaget gick att genomföra.

Serietillverkning

Hur kommer det sig att det idag byggs pedaler efter dina idéer både med BJFE:s signatur, av Mad Professor i Finland, och i USA med Barefoot-namnet på?

– BJFE började när jag träffat min fru. Då hade jag bytt jobb till verktygsreparatör, men min fru tyckte att jag borde göra något av min erfarenhet av musikelektronik, och när första barnet kom startade jag BJ Förstärkarelektronik.

– Kort efter det öppnade jag min serviceverkstad i ett hörn av Tords Musik och var tillbaka där jag började. Jag hade byggt en tremolopedal, som jag hade som skyltning i fönstret, kopplad till en förstärkare gjord av kartong.

– Jag blev tillfrågad av Svenne, som då drev Tords Musik, om jag ville dela utställningsbord med dem på the Great Scandinavian Guitar Show. För den showen gjorde jag tre pedalmodeller – mest som reklam för min serviceverkstad.

Detta visade sig vara ett lyckokast. En distributör från Finland var intresserad, och det blev världslansering. Björn fick då också ändra företagsnamnet till det mer internationellt gångbara BJF Electronics.

Efter några år med BJF-pedaler hade man en rad olika modeller på programmet, efterfrågan var enorm, och backordern växte till närmare ett års produktion. I den vevan ville den finländske distributören starta ett företag, som kunde serietillverka Björns designer, och på så sätt möta den stora efterfrågan. Det företaget döptes till Mad Professor – ett namn som var starkt förknippat med Björns person, och som han fått åratal tidigare för sin förmåga att kunna svar på alla frågor som rörde gitarrelektronik. Under de senaste tio åren har Mad Professor tillverkat 42 olika produkter med Björns design.

De övriga två originalpedalerna

Och det där med Bearfoot…

– Bearfoot uppstod ur ett behov av att göra exakta BJF-repliker, då det visade sig att Mad Professor inte kunde göra det. Till en del modeller krävdes helt enkelt komponenter som endast kunde fås i små kvantiteter. – Det hade också börjat dyka upp kloner av vissa BJF-modeller. Bearfoot tog luften ur dessa kloner. För Bearfoot skapades också en font som baserades på den med pensel handritade text, som är signatur för BJF pedaler.

– Den första BJF-modellen Baby Blue Overdrive lackades i cellulosa från en burk tillblandad på gatan utanför Tords för att matcha en strata från 1962. Honey Bee målades med en gul cellulosabets blandad med ögonmått för honungsnyans.

Och apropå kloner…

Hur ser du på att intresserade hembyggare plankar dina idéer och delar med sig av sina fynd? Och har du själv delat med dig av några pedalbyggprojekt?

– Generellt har jag inget emot att Lasse, Bengt och Anders bygger en kopia av någon av mina designer för eget bruk. Inte heller har jag något emot om moster och polarn Pär får köpa en, men kommersiellt kan det bli stökigt.

– Jag har provat en del kopior av BJF-modeller och de kopior av Honey Bee som jag provat baserar sig på ett felaktigt schema där ett motståndsvärde som i original var 147k blivit 47k, med betydligt dovare ljud som följd. Online-schemat anger också gröna lysdioder, vilket användes i endast ett tiotal BJF Honey Bee, och då med en lysdiod med mycket låg framström.

– Jag har läckt en del information till vissa sidor som har veroboard-konstruktioner, när jag tyckt att fynden folk gjort när de plockat isär mina pedaler, kanske kunde vara mer korrekta.

– De konstruktioner som inte innehåller transistorer, eller annan komponent med kritisk arbetspunkt, brukar i kiten fungera alldeles utmärkt.

Hur går det till när du skapar en ny pedal? Och vad avgör var de ska tillverkas?

– Inspiration hämtar jag dels från egna erfarenheter om prylar jag skulle vilja ha – men jag lyssnar, och läser, och iakttar, och konverserar dagligen med musiker världen runt, och många har idéer och drömmar om ljud och funktioner.

– När det gäller nya produkter är det ibland ett önskemål från någon av mina uppdragsgivare, och ibland ett hugskott av till exempel en komponent jag hittat, eller ibland har någon kund frågat om jag kunde tänka mig att göra … vad det nu är.

– För att jag skall kunna göra ett ljud övertygande måste jag också kunna förstå hur det används, tycka om applikationen och helst kunna använda ljudet själv. Detta har de facto satt stopp för en del konstruktionsförfrågningar där jag helt enkelt inte gillar ljudet.

När det gäller var en ny pedal ska tillverkas, handlar det om vilken tillverkare som är mest lämpad. När det gäller Bearfoot kan man räkna minimum 30 enheter, och total tillverkningsvolym behöver inte vara större än 100. När det gäller One Control, som Björn huvudsakligen arbetar med numera, är minsta kvantitet 1 000 enheter – men One Control-fabriken kan dessutom även matcha transistorer och få rätt arbetspunkt. Dock måste man ha materialtillgång som räcker till 1 000–3 000 enheter, och gärna mer.

– När det gäller produkter som kanske kan göras i max tio exemplar gör jag dem som BJF, och som research.

Bygger du fortfarande själv dina BJF-pedaler?

– Jo, jag bygger fortfarande BJF-pedaler och utvecklar nya modeller. BJF-pedalerna görs helt för hand, och handmålas med pensel. Och min fru gör fortfarande text och grafik på alla BJF-pedaler. Efter 35 år av studier i elektronik fortsätter jag att lära mig – den dag jag inte längre lär mig är det dags att hänga verkstadsrocken på kroken, och ta ned skylten.

– Totalt har jag över 100 designer i produktion och jag siktar på att passera 200 produkter.

Vad tror du blir nästa pedal?

– Jag kan mycket väl tänka mig att göra fler gör-det-själv-projekt när det finns tid, och jag tycker att det är kul och ger nya idéer, men det tar tid att förbereda.

Framtiden är här och nu

Jag nämner att jag gillar de pedaler jag hört från det japanska One Control.

– Tack för det! Själv tycker jag att jag genom One Control kunnat göra ännu bättre kretsar – mycket tack vare fabrikens möjligheter. Senare denna månad släpps Honey Bee som One Control-pedal.

– One Control är utan tvekan det mest noggranna och det mest lättsamma företag jag arbetat med, när det gäller produktion av mina designer. I skrivande stund har jag avslutat samarbetet med Mad Professor, efter tio år och istället gått över till One-Control. Där kommer även det mesta nya att hända.

Björn påpekar att man inte pratat mycket om detta – trots att det är officiellt – och säger att han inte gärna vill bli sammankopplad med de nya produkterna från Mad Professor.

– Det blir lite pinsamt när folk kommer fram till mig och säger att de har en av mina pedaler – det är ju alltid kul att höra – utom när det rör sig om pedaler jag inte haft något att göra med, som till exempel Simble.

– I november hoppas vi också att några fuzz-byggsatser kommer att finnas hos Moody Sounds, och då med bygginstruktioner. Det gäller i första hand en variant jag tagit fram och kallat Bone Bender, historiskt förankrad i den första kommersiella fuzzen Gibson FZ-1, men adapterad till ett linjärt förlopp för svaga signaler.

– Men det blir fler byggsatser och min tanke redan när jag startade projektet och tråden på mitt forum, var att dels göra DIY för dem som vill, och då med kretsteori, och dels en Bearfoot-version till hyfsat pris och en Custom BJF-version i liten upplaga, så att så många som möjligt skall kunna skaffa och njuta av fuzz-ljud. I det ska också ingå lite historia om fuzzens ursprung och dess inverkan på det mänskliga psyket – kanske som en liten revolt mot digitaliseringen, säger Björn och avslutar med ett illmarigt leende.

Mina byggen

Hur gick det då med de kloner vi skulle knåpa ihop och jämföra med Björn Juhls original?

Jag fick till slut färdig en veroboard-variant av Sweet Honey Overdrive, från Mark på Tagboard Effects, en Dyna Red Distortion, även den från Tagboard Effects, samt en Honey Bee, baserad på ett kretskort från Kevin VanDeKrol på Aion Electronics. Som referens hade jag en Honey Bee – komplett med schema, komponenter, låda och kort från herr Juhl själv – samt ett par fabriksbyggda MP Sweet Honey Overdrive, och BearFoot Dyna Red Distortion.

Så var det första kortet (Dyna Red Distortion) ”populerat”. Och visst ser det handgjort ut?

Så var det första kortet (Dyna Red Distortion) ”populerat”. Och visst ser det handgjort ut?

Även Sweet Honey Overdrive-kortet har fått sina komponenter.

Här har vi använt ett färdigt kretskort. Notera att både IC-kretsen och några andra komponenter fått hållare, så man enkelt kan byta dem.

Veroboard eller färdiga kretskort

Jag berättar lite grann om fenomenet veroboard i del 1 av den här artikelserien. Där nämner jag också att några av projekten finns att beställa som färdiga byggsatser från mklec.com i USA respektive bitsbox.co.uk i England. Jag beställde kit från båda dessa leverantörer, och fick på så sätt tre mer eller mindre kompletta komponentsatser till byggena. Två av dessa byggde på att jag själv fixade veroboarden. I slutet av artikeln finns länkar till beskrivningar om hur man gör detta.

Även AionElectronics.com erbjuder matnyttig information – bland annat tips på var du kan köpa komponenter. Till varje projekt finns även ett pdf-dokument, där företagets Kevin VandeKrol berättar om modifieringar man kan göra på pedalbygget.

Till ett av byggena använde jag ett färdigt kretskort från Aion Electronics, men alla komponentsatser kom från de båda ovanstående företagen. Jag la helt enkelt ett av veroboarden åt sidan och använde istället det färdiga dubbelsidiga kretskortet tillsammans med komponenterna. Jag gick noggrant igenom komponentlistorna till byggena, och kunde konstatera att Aion och Tagboard var eniga till nästan alla punkter. Endast i valet av transistorer hade man valt olika alternativ. Jag såg till att ha dessa olika alternativ hemma, genom att gå till min lokale elektronikexpert, Eltema, här i Göteborg. Ingen av mina källor hade dock den speciellt utvalda ”trissan” som Björn Juhl själv valt till sin pedal, och detta kan förklara något av skillnaden i ljudet som vi kommer fram till längre fram.

Här är alla tre korten färdiglödda. Återstår all sladdragning.

Byggandet

Det var så mycket lättare att bygga med ett färdigt kretskort, än att gå hela vägen med att såga till, borra upp, och länka, ett veroboard. På kretskortet var alla komponenter uppmärkta, liksom orienteringen av dessa, i de fall detta var viktigt. Med veroboard är det lätt att missa en liten lödbrygga (lite tenn som runnit ut emellan kopparbanorna), eller en borrning som lämnat någon liten kopparflisa kvar, som kan förorsaka kortslutning. Det är också lätt att placera en komponent fel, när man ska räkna tolv hål från vänsterkanten och sju hål uppifrån. Allt detta är superviktigt när det blir dags för felsökning. För fel blir det … nästan alltid.

Här har vi borrat och märkt ut den del av veroboarden som ska användas.

För att underlätta byggandet valde jag att montera alla IC-kretsar i hållare. Det gjorde jag även med transistorer, och några av kondensatorerna. Alla komponenter med fler än två ben är svåra att löda loss och byta om det skulle behövas. Vad gäller transistorer och kondensatorer vill jag kunna testa med alla de olika alternativ som angivits. Och vad gäller IC-kretsarna är det oerhört plågsamt att försöka få loss 8 ben från kortet, om kretsen skulle gå sönder, eller om man vill byta till en mer lågbrusig variant. I det läget behövs både en utmärkt tennsug och en massa tålamod – om man inte tänkt på det där med IC-hållare förstås.

Vad gäller de färdiga kiten saknas nästan alltid några komponenter. Företagen som levererar dessa är noga med att berätta detta, men det är ändå lätt att glömma, eftersom det är olika från firma till firma. Många firmor skickar med potar, men utesluter telejacken. Det brukar även saknas lysdiod och/eller hållare till den. Sedan bör man kolla om det finns ett motstånd på runt 22k, som är tänkt att sitta i serie med lysdioden. Ibland saknas det. Det är ett typiskt motstånd som är bra att själv ha på lager. De kostar ju nästan ingenting.

Sen är det ju viktigt att kolla vilken typ av strömuttag som skickas med. De stora kontakterna har ofta en brytfunktion, för att koppla ur batteriet när man ansluter extern spänningsmatning. De små jacken saknar detta. Från Mklec fick jag små kontakter, och bitsbox hade valt de större.

Tre gitarrpedaler

Hoppsan! Så här kan det också gå...

Ett av veroboardprojekten lyckades jag fullborda helt utan fel. På det andra hade jag lyckats borra ett hål så att det blev avbrott en ”ruta” fel. Det var relativt lätt att löda igen det, och borra ett nytt hål på kopparbanan bredvid. Och vad gäller det färdiga kretskortet slarvade jag även där. Klonen hade inte volympoten på samma ställe som originalet, utan den satt till höger, och drive-ratten satt till vänster. Det resulterade i att potarna fick helt fel värden och en märklig funktion. Ett idiotfel från min sida, men lätt åtgärdat, när jag väl hittade det. Jag såg också till att ha tillräckligt långa sladdar till potarna, så att jag kunde placera volymen på ”rätt” ställe.

Det är också väldigt lätt att vända en transistor åt fel hål. Transistorer kan se lika ut, men man bör alltid kolla benkonfigurationen. De tre benen kan vara spegelvända så att benen märkta E, B, och C, eller i JFET-fallet: G, S, D – sitter spegelvänt i förhållande till den platta sidan på transistorn. Kolla noga på databladet! Du hittar så gott som alltid sån information på nätet.

Jag valde att beställa färdigborrade pedallådor från Moody Sounds. Det underlättar enormt att få lådor med hålen på rätt ställe, snyggt och propert borrade. Jag valde också att använda sladdar i många olika färger för det interna montaget. Det underlättar när man felsöker. Samma sak gäller med sladdlängden. Det är bra om man kan vika ut kretskortet, så att man kommer åt baksidan, utan att en sladd tar emot.

Slutligen

Så till slut återstår bara frågan: Hur låter det? Men frågan var också hur nära originalpedalerna vi lyckats hamna. Vad beträffar klonen på MP Sweet Honey Overdrive tycker jag den låter väldigt nära originalet. Jag är inte ens säker på att jag skulle välja rätt i en blindtest. Även Fire Red Distortion-klonen ligger ganska nära originalet. Här har dock originalet mer värme, medan klonen känns ett uns kallare/öppnare i tonen. Karaktären på disten känns dock rätt nära originalet.

Vad beträffar Honey Bee har både Mark på Tagboard och Kevin på Aion hamnat nära originalet vad gäller de flesta komponenterna, men båda har valt att använda andra FET-transistorer än Björns BF245A. Klonerna har istället använt 2N5952 och 2N5457. Jag har testat båda klon-varianterna och måste säga att jag föredrar definitivt Björns original. Jag har också labbat lite med olika värden på några av kondensatorerna, och det påverkar hur Nature-kontrollen arbetar. Här kommer de ditlödda hållarna väl till pass.

De båda klonerna låter bra, men originalet har både en värme och ett sätt att svara på överstyrning, som mer påminner om när man pressar en liten Supro-combo. Jag tror att det var något sådant som Björn var ute efter.

Men som sagt: de tre klonerna låter alla riktigt bra. Någon bättre, och mer likt originalet, än de andra, men alla tre var definitivt värda att bygga. Sen är det ju så att herr Juhl vet precis vad som händer när han byter en komponent, medan jag och många andra bara kan prova oss fram. Men även det har varit väldigt lärorikt.

Till sist vill jag förstås rikta ett stort tack till Björn Juhl, för hans oersättliga hjälp och outsinliga tålamod! Han har varit oerhört generös, och svarat på alla mina frågor. Utan hans hjälp hade det här projektet aldrig gått att ro i land. Du är verkligen Professorn, Björn!

Så var då våra tre kloner färdiga. Lyssningen återstår.

PRODUKTNYHET: TK Audio firar tio år med limiterad kompressor

PRODUKTNYHET: TK Audio firar tio år med limiterad kompressor
PRODUKTNYHET: Line6 lanserar två aktiva högtalarlådor med högtalarsimulering

PRODUKTNYHET: Line6 lanserar två aktiva högtalarlådor med högtalarsimulering

Relaterade inlägg