TEST: Arturia V Collection 6
Nya godbitar i vintagepaketet
Text: Peter Marchione
Det har inte gått mer än något år sedan Arturia släppte version 5 av sitt paket med mjukvaruinkarnationer av gamla åtråvärda syntar och klaviaturinstrument. Rätt nyligen dök så uppföljaren upp, mer eller mindre som en blixt från klar himmel. Kan måhända IK Multimedias små tjuvnyp i form av Syntronik fått våra vänner i Grenoble att påskynda lanseringen av Arturia V-Collection 6?
Till skillnad mot förra versionshöjningen rör det sig inte om lika många nya instrument, men icke desto mindre är de som väl tillkommit värda att kika närmare på. Det rör sig om ett par riktiga gamla klassiker, som i sina hårdvaruförlagor varit svåra att lägga vantarna på. Antingen för att de varit sällsynta eller för att de haft en prislapp som givit intressenterna en känsla av tryck över bröstkorgen.
INSTALLATION
Vid det här laget har vi nu vant oss vid att installera mjukvaror med hjälp av olika stödprogram. I den här tillverkarens värld hanteras detta med hjälp av ett program som kallas Arturia Software Center. V Collection 6:s instrument kan aktiveras fem gånger per licens och ASC håller också reda på om och när det finns uppdateringar tillgängliga. Det går också att ta bort licensen från datorn, vilket gör det enklare att flytta till ny maskin när datorn börjar bli för gammal och slö.
TESTDATORER
Dator 1: Windows 10 64-bit, Intel Core i7 3.40 GHz. 12 GB RAM
Dator 2: MacBook Pro, 2,3 GHz Inte Core i7, 16 GB/RAM, OSX 10.13 High Sierra
Mjukvaran testades tillsammans med: Steinberg Cubase 9.5.10, Ableton Live 10.0.1 (64-bit), Bitwig Studio 2.3.1
På PC testades både VST 2 och VST 3-versionen i och på Mac både VST och AU, i de mjukvaror som hade stöd för respektive format.
Tidigare var det emellertid ett gissel att installera alla pluggar som hänger med då varje installationspaket skulle godkännas och klickas igenom. Redan under version 5:s livscykel modifierades dock ASC med funktionen Silent Install (tyst installation), som manglar in installationen utan att skjuta upp en massa dialogrutor. Ett litet aber med detta är dock att man då inte har samma möjligheter att själv välja vilka pluginformat som ska läggas in i datorn. Personligen vill jag till exempel inte ha vare sig AU- eller AAX-varianter så det blir till att städa manuellt efter att hjälpprogrammet härjat klart. En förbättring skulle vara att det gick att ställa in hur man vill ha det innan den tysta installationen släpps lös.
DE NYA INSTRUMENTEN
Som vanligt i samband med avtäckningen av ett nytt versionsnummer av plugin-samlingen ligger fokus på de instrument som är nya. Den här gången får vi nytillskott från vitt skilda världar, från analoga rariteter till elektriska funk-maskiner och digital FM-syntes.
BUCHLA EASEL V
Det är inte bara inom hiphop som det talas om East och West Coast, även i de elektroniska instrumentens värld kan denna delning göras. På den östra sidan är den obestridde konungen Robert Moog, medan det på västkusten figurerade en man med namnet Don Buchla. Utan att gå för djupt in på historia finns det grundläggande filosofiska skillnader mellan de båda skolorna. Buchla tog ett tydligare avstamp i att presentera instrument för att skapa helt nya ljud medan andra aktörer ofta utgick från att efterlikna instrument vi redan känner till.
Eftersom de flesta elektroniska instrument idag utgår från östkustsidans upplägg framstår ofta Buchla-instrumenten som flummiga och främmande för den oinvigde. Det rör sig i slutändan mycket om olika benämningar på liknande funktioner, men samtidigt kvarstår ändå faktum att Buchlas instrument jobbar utifrån ett helt annat paradigm och därmed har ett helt eget sound. Precis som i fallet med Moog gjorde sig Don Buchla först känd för större modulära schabrak, men runt 1973 släpptes den mer musikervänliga Buchla Music Easel och det är denna Arturia Buchla Easel V emulerar.
Buchla Easel V är en annorlunda upplevelse och ett spännande tillskott i samlingen.
Instrumentet rymdes, och ryms eftersom den åter produceras i hårdvaruform, i en låda och är en halvmodulär i sin konstruktion.
Den egentliga ljudkonstruktionen är i instrumentet uppnått med hjälp av sju olika moduler. Den första kallas Sequential Voltage Source och är blå till färgen. Fritt översatt till idag vanligare terminologi är detta en sequencer, som i sig kan ställas in på lite olika sätt. Som namnet antyder är den inte nödvändigtvis tänkt att kontrollera endast pitch utan de olika voltreglagen kan appliceras på både det ena och det femte i instrumentet.
Nästa modul, som försätts med orange färg, kallas Envelope Generator, vilket ju är fullt begripligt även för oss Moogianer. Strax intill hittar vi den gula Pulser som är en ren trigg-modul.
Sedan är det dags för en något ljusare blå historia: Modulation Oscillator. Som namnet antyder kan denna mycket väl användas som modulator/LFO men också dras upp i fullt hörbar pitch och därmed tjänstgöra som en extra ljudalstrare i sig. Inte helt olikt Oscillator 3 på en Minimoog. Till skillnad mot huvudoscillatorn strax till höger har Modulation Oscillatorn tre fasta vågformer att välja bland: Saw, Pulse/Square eller Triangle.
Modulation Oscillatorn är också fullt kapabel att modulera sin granne, antingen med frekvens- eller amplitudmodulation (FM/AM).
Den synligt, syndigt och syntigt röda Complex Oscillator är Buchla Easels huvud-oscillator. Denna utgår alltid från en och samma enklare vågform, som i sig steglösts kan justeras mot en mer komplicerad variant som väljs mellan tre olika varianter. Strax under hittar vi en fader med namnet Timbre, som kontrollerar positionen av oscillator-vredet ovan, och det är genom att dra denna upp och ned man enklast gör sig varse om instrumentets karaktär. I den här delen av instrumentet kan du också ställa in om du vill att inkommande kontrolldata för pitch ska kvantiseras eller om den ska släppas helt lös.
Den något färglösa modulen Dual Lo Pass Gate är i sin funktion och flexibilitet ändå en väldigt färgsprakande historia. Det är denna del, i kombination med Buchlas annorlunda infallsvinkel till hur oscillatorerna jobbar tillsammans, som den stora skillnaden mellan Väst- och Östkust definieras. Trots namnet är detta inte bara en simple gate-modul utan även en VCA. Hur tusan kan det vara båda dessa saker på en och samma gång? Hemligheten är hur den kopplas till andra modulationskällor och hur de får signalen att släppas igenom. Mitt tips är att du nu tankar ner en demoversion av mjukvaran och testar dig fram. Det är en långt kortare väg till ”jaha”-känslan än att jag ska försöka förklara detta i ord. Ok?
Sista blå instansen innan ljudet lämnar synten är Output. Här hittar vi två kanaler, där A kommer från Complex Oscillator och B från Modulation Oscillator. Det är alltså här man väljer om den senare ska höras eller om den bara ska användas för andra kontrollbehov. På output-delen hittar vi också ett reverb, volymreglage samt en preamp-funktion som kan ställas i tre olika lägen: Ext, Noise och FB.
Extrafunktioner i form av insert-effekter och annan modulering nås på beprövat Arturia-sätt genom att klicka fram dessa i fönstrets överkant.
Varje enhet som vi kikat på ovan kan på olika sätt antingen styra eller styras av varandra. Det halvmodulära sättet att arbeta är inte helt olikt ARP 2600, även om soundet är som natt och dag. Den konsekventa färgkodningen gör också instrumentet väldigt musikaliskt och i praktiken är detta en oerhört spelbar historia.
CLAVINET V
Clavinet V tar fram funk-genen i oss alla.
Clavinet V erbjuder 6 olika karaktärer i form av Harmonic Profiles.
Efter att ha givit mig i kast med att beskriva Buchal Easel är det skönt att få ta sig an Clavinet V. Som den kvicktänkte läsare du är har du redan räknat ut att detta är en fysisk modellering av en musikalisk milstolpe av rang, en huvudingrediens inom såväl funk som andra, moderna groove-bejakande genrer. Här har Arturia också varit föredömligt konsekventa och presenterar ett konsekvent gränssnitt som går helt i linje med tidigare liknande klaviaturinstrument i V Collection. I sitt utgångsläge är den visuella upplevelsen en sparsmakad, minimalistisk historia med det eleganta, träpanelförsedda instrumentet i fokus och tillhörande pedalbord och stärkare under. Själva förstärkaren har ett utseende och klang som frikostigt låtit sig inspireras av Fender Twin-floran. Intilliggande pedaler är Compressor, Chorus, Phaser, Flanger och Wah. Tämligen väl uträknat för att återskapa de klassiska sounden från alla de episka sjuttiotalsvinyler vi älskar. Om vi ska fokusera på själva instrumentet så är det försett med sex olika switchar för att ställa in rätt ljud samt ett volymreglage. Men, givetvis finns utökade möjligheter för den som verkligen vill styra och ställa. Genom att klicka på trälocket öppnas olika parametrar för riktig kontroll. Längst till vänster vinns Harmonic Profile, som erbjuder sex olika karaktärer: Default, Boosted 2nd and 3rd, Soft, Soft Boosted, Dark och Bass Guitar.
I anslutning finns också åtta olika vred för att justera ytterligare: String Resonance, Release Time, Tuning, Key Release Noise, Dynamics, Hammer Hardness, Hammer Noise och Pickup Noise. Alla dessa funktioner gör det enkelt att få till allt ifrån mys och gos till härligt trasig touch.
CMI V
Utan tvekan det instrument som, tillsammans med Buchla Easel V, nog är anledningen att många utan förbehåll kastade sig på Update-knappen på Arturias hemsida. Efter att de till förra versionen kastade in en virtuell variant av Synclavier har jag länge misstänkt att detta var i görningen. CMI V är alltså en TAE-approximering av Fairlight CMI, ett instrument som med råge revolutionerade musikskapandet under åttiotalet och, mer eller mindre helt på egen hand, skapade decenniets sound. Med tanke på rådande hype, där åttiotalsljud står högt i kurs i många olika derivat av popmusik, är denna tillökning i Arturias paket huvudet på spiken. Grafiskt sett sparar man inte på krutet utan här drar fransoserna på rejält med retro-feeling, komplett med grönsvart skärm och klickande tangentbord (som dock inte har någon egentlig funktion i sammanhanget annat än att vara coolt). För att slippa klicka sig in till skärmläget i onödan finns också redan i detta startläge tillgång till olika övergripande parametrar. Dels i form av en MIDI Controller C1, varifrån Filter, Sample Start, Vibrato Speed, Vibrao Depth, Aux Level, Attack samt Damping 1 och 2 kontrolleras. Vid själva klaviaturdelen finns ytterligare sex reglage och lika många switchar som användaren själv kan routa.
CMI V är indelat i fyra olika huvudflikar: Sound, Sequencer, Mixer och Tune/Map. I Sound-delen skapas själva ljudet och varje preset har åtta olika platser för ljud som därefter kan fördelas utefter klaviaturen via Tune/Map-sektionen.
CMI V är en logisk tillökning efter att Synclavier V gjorde intåg till version 5 av V Collection.
Ofta förses Fairlight CMI, precis som sin rival Synclavier, med benämningen sampler. Och visst klarar båda att spela in och processa ljud men det finns i CMI V två ytterligare syntesformer att leka med: Time Synth och Spectral Synth. Time Synth är en additiv syntes där vi kan måla in olika enveloper på upp till 32 harmonier. Förutom de vågformer som följer med från den fysiska förlagan har Arturia lagt till lite extra godis i påsen. Det går också att lyfta över ett ljud ifrån Sampler-delen och vanställa det totalt i Time Synth. För vidare stilstudier hänvisar jag till Peter Gabriels album från 1982, i folkmun kallat Security, en platta som väl fungerar som en demo för hela instrumentet i sig.
Effekterna i de olika instrumenten är av hög kvalitet.
Även Spectral Synth erbjuder additiv syntes, fast på ett litet annat sätt än Time Synth. Här har vi alla 32 harmonier uppradade och kan påverka dem på olika sätt, primärt via reglagen Center, Spread, Bias och Fund Boost. En längre genomgång av de tre olika ljudgenerationsbyggstenarna vore kanske på sin plats, men idag ska vi hinna med lite annat också. Därför hoppar vi nu raskt över till Sequencern, som faktiskt inte är så mycket att orda om. Här snackar vi old school så det förslår och att programmera och/eller arrangera direkt i denna är lite väl puritanskt, såvida man inte gör det till en grej. Däremot är sequencern ett bra komplement att skapa sekvenser i, som man därefter synkar upp via sitt DAW. Det finns nämligen fiffiga möjligheter att låta hela kalaset komma överens med värdprogrammet på olika sätt: Start/Stop, Note On alternativt MIDI Start.
Inte heller mixerdelen är egentligen något som behöver förklaras närmare då den är extremt tydlig i sin utformning. Varje spår kan ha en insert-effekt: Analog Chorus, Delay, Analog Delay, Phaser, Pithc Shift, Lezlie, Flanger, Distorsion, EQ, Comp, Limiter, Destroy och Auto Pan. Därtill finns en Aux-buss, så klart, en master. Effekterna är av invand Arturia-klass, de låter förträffligt.
DX7 V
För att spinna vidare på syntarnas guldålder under åttiotalet är en annan av nyheterna också hämtad härifrån. Yamaha DX7 är den synt som förde in FM-syntes i musiken på allvar. Och visst tillåter denna metod att alstra vågformer extremt detaljrika klanger men ett problem har länge varit att de instrument som gick i bräschen för ofta var långt ifrån intuitiva och begripliga. Original-DX7 var ju dessutom tämligen avskalad i sin design. Arturias version, med V-tillägget, ger dock användaren mer hands on-möjligheter att både begripa och åstadkomma vettiga egna ljud. Visst, den här virtualiseringen är de ju långt ifrån först med. Native Instrument lanserade ju sin FM7 (senare FM8) för en herrans massa år sedan. På nätet pågår givetvis en bitvis högljudd debatt rörande vilken av dessa två, och andra reproduktioner, som bäst ger originalmaskinerna rättvisa. Diskussionerna landar oftast i att man konstaterar att skillnaderna är väldigt subtila och att det i slutändan är en smaksak rörande såväl ljudpreferens och arbetssätt. För mig har Arturias DX7 V ett visst övertag och då beroende på möjligheten att skala upp visningen rejält på skärmen.
Precis som hårdvaran är även softsynt-DX7 en ganska spartansk historia när man öppnar den. Som vi lärt oss när det gäller denna tillverkare finns det en till nivå och när den öppnas har man örnkoll på sex olika Operators, hur de påverkar varandra och deras respektive enveloper. I Mods-delen erbjuds vi en 24x8-matris där vi enkelt routar olika saker till varandra. Här hittar vi, förutom två LFO:er också en väldigt trevlig sequencer som också den kan användas i matrisen. På effektsidan har vi fyra platser vari samma utbud som i exempelvis CMI V återfinns bland insert-effekterna.
DX7 V är betydligt enklare att programmera själv än det fysiska originalet.
NYA VERSIONER AV GAMLA
Givetvis har Arturia inte kunnat låta bli att finlira lite med de gamla instrumenten i paketet.
Analog Lab har nu lyfts till version 3 och i samband med detta fått en rejäl ansiktslyftning och trimning gällande arbetsflöde och preset-hantering. Piano V har nu också uppdaterats och i version 2 hittar vi tre nya pianon, en inbyggd kompressor, stereo-delay samt förbättrad eq med fler frekvensband att traktera.
SPARK FORTFARANDE SAKNAD
Som jag redan gråtit ut om i tidigare test av Arturia V Collection försvann trumpluggen Spark i övergången mellan version 4 och 5. Tyvärr har den inte återuppstått i 6:an heller så det blir till att hålla fast den gamla licensen för 4:an för att trixa till detta. Jag vill därför ännu en gång tjata: ta tag i Spark och för in den i samlingen under version 6 livscykel – pretty please, with sugar on top!
MUSIQUE NON STOP
Förutom Gunnar E Olsson så finns det nog få som är så frälst av Arturias mjuk- och hårdvaror som undertecknad. Det märks att de är syntnördar och de vet vilka objekt de ska ge sig på för att få oss på fall. Min spontana tanke rörande exempelvis CMI V var att det nog skulle vara roligt en stund, i rent nostalgisyfte, men därefter inte vara någonting vettigt att integrera i musikskapandet år 2018. Jag har under testperioden blivit bevisad om motsatsen. De additiva syntesmetoderna må kanske finnas i andra modernare tappningar men det raka flödet man upplever i denna virtuell Fairlight gör rattandet väldigt effektivt och spännande. Och orkar man inte göra egna ljud kan man med fördel gräva ner sig i alla de gamla fabriksljud som följer med. Buchla Easel V är en annan del av samlingen som gör beslutet att uppdatera rätt solklart. Dess klang bryter sig igenom den vanliga standardröran av VST-instrument. En eloge för förbättringarna av Piano V också. Den blev nu många snäpp tuffare. Fortfarande lär den inte konkurrera med alla de bautabibliotek som finns, men för oss som gillar soundet i Arturias pianon ger version 2 lite ”extra allt”. I denna versionshöjning får vi både ett par nytillskott som är riktigt roliga samt lite allmänt finlir som gör att de äldre instrumenten i samlingen hänger med. Förutom Spark då …
PLUS
Intressanta tillskott i instrumentsamlingen
Analog Lab 3
Strömlinjeformar ljudhantering ytterligare
MINUS
Presethanteringen ej kompatibel med DAW-miljöernas egna
Spark är fortfarande spårlöst försvunnen
FAKTA
TYP Mjukvaruinstrument för Mac och PC, 64 Bit. Pluginformat: VST, VST 3, AAX (Native), AU (Mac)
SYSTEMKRAV 2,5 GHz CPU, 4 GB RAM, 12,5 GB ledigt utrymme på hårddisken.
Mac: OSX 10.10 Yosemite eller nyare.
PC: Windows 7, 64 Bit.
PRIS 499 Euro
DISTRIBUTÖR EM Nordic, www.emnordic.se
