GUIDE: Vad har du i riggen, Nate Newton? (Converge)

Sedan sin formation i början på 90-talet har Converge etablerat sig som ett av världens mest inflytelserika band. Med sin kaotiska och metalinfluerade hardcorepunk har man skapat klassiska album som Jane Doe, You Fail Me och Axe to Fall – och nu senast The Dusk in Us. I samband med denna release kontaktade vi kvartettens basist Nate Newton (t.v.) för en lite närmare titt på hans liverigg. 

Foto: David Robinson

Vilken utrustning består din rigg av i dag?

– I dagsläget är min huvudsakliga elbas en Fender American Professional Precision. Jag har också ett par andra American Precision-basar som reservgitarrer eller till alternativa stämningar. Samtliga av mina basar har signaturmickar av märket Lace, som heter Riffblaster och är mina favoriter. Jag använder också en Orange AD200B-topp och ett Ampeg SVT Anniversary 8x10-kabinett. Sett till mitt pedalbord är det en rätt enkel uppsättning och innefattar en stämpedal och en boostpedal av typen Orange Two Stroke. Slutligen kör jag med en Radial J-Clamp som högtalarsimulator i stället för en DI-dosa.

Vad utmärker ditt sound? Sitter det i förstärkaren, i basen eller i pedalbordet?

– Svårt att säga. Generellt sett finner jag den som spelar som den viktigaste delen av den ekvationen. De andra ingredienserna är så klart också viktiga, men har ingen specifik karakteristik som skiljer dem från något annat. Musikern får dem att låta som de gör. Med det sagt, all utrustning jag använder arbetar i symbios. 

Hur många basar tar du med dig på turné?

– Vanligtvis två, kanske en tredje som reserv. Om vi gör enstaka spelningar tar jag nog med mig bara en. 

Vad använder du för typ av plektrum och strängar?

– Ernie Ball Bass Slinkys 105. Plektrum... vad som än ligger på golvet. Jag föredrar dock enmillimeters-plektrum. 

Vilka stämningar föredrar du, och vilka använde ni under inspelningen av The Dusk in Us.

– Drop-stämningar, framför allt, men i Converge använder vi flera olika. Just för The Dusk in Us körde vi för det mesta drop-c, och några låtar i standard d.

Har du en verktygslåda med dig under turné, utifall något går sönder? Om ja, vad innehåller den?

– Inte direkt. Som mest ett multiverktyg och några skruvmejslar. Vid behov har vi en lödkolv i trailern. 

Hur räddar du ett felspel live? Försöker du rädda det där och då, eller börjar du om vid nästa takt?

– Jag bara skrattar och fortsätter spela. Det är många felspel i Converge, men är inget vi hänger upp oss på.

DISKOGRAFI
Old Man Gloom
Seminar II: The Holy Rites of Primitivism Regressionism (2001)
Seminari III: Zozobra (2001)
Christmas (2004)
No (2012)
The Ape of God (2014)

Doomriders
Black Thunder (2005)
Darkness Come Alive (2009)
Grand Blood (2013)

Converge
Jane Doe (2001)
You Fail Me (2004)
No Heroes (2006)
Axe to Fall (2009)
All We Love We Leave Behind (2012)
The Dusk in Us (2017)

Vilket är ditt bästa respektive värsta konsertminne som artist?

– Det bästa... Det vet jag faktiskt inte... Vi har haft så många bra spelningar. Men mina favoriter är dem när bandet och publiken struntar i de barriärer som separerar oss från varandra och bara kommer in i samma andra. När allt blir till en och samma energiladdning. Det värsta? Jag minns att vi spelade i Italien en gång när jag drabbats av en ruskig influensa och kunde knappt stå upp. Fram till att vi gick på scenen låg jag i en sovsäck någonstans med filtar och bara skakade. Definitivt en av de värsta upplevelserna i mitt liv. Jag minns inte ens spelningen på grund av yrseln. 

Vilken var din första gitarr du köpte?

– När jag var liten sparade jag ihop mina veckopengar och köpte en vit, riktigt billig nybörjargitarr av märket Series 10. Den såg ut lite som en Charvel-kopia. 

Har du i dag ett instrument som du drömmer om att ha i din ägo, i sådana fall vilket?

– Något jag ångrar riktigt bittert är att jag sålde min 1970 Les Paul Custom. Jag skulle göra vad som helst för att få den tillbaka. 

Du har plats för en effektpedal i din rigg, vilken blir det?

– Orange Two Stroke – en fantastisk pedal för både bas och gitarr.

Vilket är ditt bästa studiominne från inspelningen av The Dusk in Us?

– Jag tror att den roligaste biten var att mejsla fram ljudet. Vi samlade ett gäng olika förstärkare och kabinett och skapade några riktigt vidriga oljud ett tag. Att stå mitt emot en förstärkarvägg och känna luften som cirkuleras i rummet är alltid en upplevelse. Jag kände mig som Marty McFly i Tillbaka till framtiden.