GUIDE: Gitarrigg - Eddie Van Halen
Eddie Van Halen
Text: Peter Bengtsson
Publicerades ursprungligen i nr 10-2016
Edward “Eddie” Van Halen (ursprungligen Edward Lodewijk van Halen), född 1955, är en av rockhistoriens mest inflytelserika gitarrister. Vi tar en titt på hans rigg!
Edward är son till paret Jan (Holländare) och Eugenia (Indonesien) van Halen, lillebror till Alex och föddes i Nijmegen/Nederländerna. År 1962 emigrerade hela familjen, till USA och bosatte sig i Pasadena/Kalifornien. Familjen har alltid haft ett starkt musikintresse, fadern Jan spelade klarinett, saxofon, och piano. Eddies mellannamn Lodewijk är för övrigt en hyllning till Ludwig van Beethoven, en tradition Eddie själv har fört vidare till sin son som döptes till Wolfgang efter Mozart.
Både Edward och Alex fick klassisk pianoundervisning från sexårsåldern, men när rocken sköljde över bröderna i tonåren började Alex spela gitarr, och Eddie valde trumset. Det dröjde dock inte länge innan de bestämde sig för att byta instrument. Omkring 1972 bildade bröderna en progressiv rocktrio (Mammoth) tillsammans med en kompis, Eddie skötte leadsången i början. När de behövde PA-anläggning hyrde de av en bekant vid namnet David Lee Roth. Efter ett tag blev Eddie frustrerad av att både behöva sjunga och betala för ett PA, så genom att erbjuda Dave Lee Roth en plats i bandet slog bröderna två flugor i en smäll.
Dåvarande basist hoppade av och ersattes med Michael Anthony, och Dave Lee Roth förslog senare att byta bandnamnet till brödernas coola efternamn. I begynnelsen spelades enbart covers, men efter något år började de snickra på eget material. Van Halen var fött. En som tidigt uppmärksammade bandet och hjälpte dem att spela in en första demo var ingen mindre än Gene Simmons.
Under 1977 fick bandet skivkontrakt med Warner Bros, och 1978 släpptes så den legendariska debut-plattan Van Halen. Det skulle bli sex skivor med denna konstellation innan Eddie och Dave tröttnade på varandra. Därefter följde en längre period med Sammy Hagar, och en kortare runda med Gary Cherone. I mitten av 2000-talet lämnade också Michael Anthony bandet och sedan dess har Eddies son Wolfgang trakterat basen. Så småningom hittade Dave tillbaka in i bandet och under 2012 släpptes den första studioplattan med David Lee Roth på sång sedan 1984.
Första plattans instrumentalstycke, Eruption, innehåller både ett utpräglat sound, och flera av de tekniker som Eddie Van Halen förknippats med sedan dess, som tapping och tremolo-picking. Eddie håller som regel plektrumet mellan tumme och långfinger och har på så vis pekfingret ledigt för tapping, men ibland sitter plektrumet mellan tumme och pekfinger, framförallt när svajarmen används. Han har också utvecklat en mycket bra och speciell tremolo-teknik där högerhandens handled jobbar avslappnat och väldigt effektivt. Edward Van Halen är en av de största och mest inflytelserika gitarristerna i rockhistorien.
Instrument
EVH:s klassiska Frankenstrat.
Den första gitarren Eddie Van Halen förknippas med kallas för Frankenstein (eller Frankenstrat), ett hemmabygge Eddie själv monterade ihop. Instrumentet består av en Boogie Bodies strata-kropp i ask, och en Boogie Bodies-hals av lönn, båda införskaffade i Wayne Charvels butik. Vidare utrustades gitarren med ett pre-CBS stratasvaj (senare Floyd Rose), och en Gibson PAF-humbucker plockad från en Gibson 335. Stallmicken vaxades med surfbrädevax för att undvika mikrofoni, placerades på snedden för att kompensera det bredare strängavståndet i fender-stallet, och kopplades direkt till en enkel volymkontroll (500k). Eddie skruvade även dit två metallöglor istället för traditionella axelbandsknoppar. Gitarren målades först svart, maskerades av med tejp här och där, och målades därefter med vitt. Den första varianten av ”Frankenstein” var alltså svart och vit och syns på första skivans omslag. Därefter har gitarren gått igenom allsköns förändringar, diverse olika halsar har använts, och bland annat Seymour Duncan har lindat om mickar åt Eddie.
När andra plattan spelades in användes ett annat liknande hemmabygge med gul och svart finish (The Bumble Bee), men det instrumentet blev aldrig riktigt som Eddie tänkt sig. Runt 1979 var original-frankenstrat tillbaka på scenen, men eftersom en del tillverkare redan börjat kopiera Eddies gitarrer såg han till att linda kroppen med maskeringstejp och måla på ytterligare ett lager färg, nu röd cykelfärg.
I ett försök att förvilla andra som ville kopiera detta ”nya” instrument skruvade han också dit en singlecoil i halsläget, och en trelägesomkopplare, men ingen av dessa detaljer kopplades någonsin till elektroniken. Redan omkring 1983 kom den första EVH-signaturgitarren, en Kramer Baretta 5150. Kramern utgick från den svart-vit-röda frankenstrat-modellen, och instrumenten användes och tillverkades under resten av åttiotalet. Nästa signaturmodell kom till via ett samarbete med Ernie Ball/Music Man och blev verklighet omkring 1990. Musicman EVH bjöd på en helt ny design, dubbla DiMarzio-humbuckers och ett Floyd Rose-svaj. Samarbetet avslutades redan 1995, men modellen lever kvar i något omarbetad form under namnet Axis.
Nästa företag att ta upp stafettpinnen blev Peavey och 1996 föddes signaturgitarren EVH Wolfgang. Peavey EVH Wolfgang spann vidare på samma design som Musicman-gitarren och förfinade receptet alltefter Eddies önskemål. Bland annat fick Floyd Rose-svajet en D-Tuna, en mekanism uppfunnen av Eddie själv som medger en snabb Drop D-stämning. År 2004 upphörde samarbetet med Peavey och nu var det Charvels tur.
Charvel EVH Art Series gick tillbaka till ursprunget och tillverkade ett antal gitarrer som starkt påminde om originalgitarren Frankenstein. Omkring 2006 tog Fender över produktionen av Charvel-instrumenten, och det tillverkades också en liten mängd med regelrätta Frankenstein-kopior av Fender Custom Shop.
EVH Wolfgang.
Sedan 2007 heter signaturinstrumenten kort och gott EVH Wolfgang och tillverkas av Fender/EVH Gear. Gitarrerna är snarlika de modeller som utvecklades tillsammans med Peavey, och instrumenten som används live av Eddie är de samma som finns att köpa i butik. Ett av favoritinstrumenten live är en Wolfgang Stealth utrustad med en knallröd kill-switch.
Eddie har som regel stämt sina gitarrer ett halvt tonsteg ner till Eb, bortsett vissa keyboardbaserade låtar där han fortfarande har vanlig standardstämning. Strängtjockleken går från 09-46, och han använder ganska tunna 0,6 mm nylon-plektrum.
Liverigg
Eddies förstärkare under de första åren (de första sex albumen) var en 67/68 Marshall 1959 Super Lead hundrawattstopp han köpt begagnad redan som 14-åring. Toppen användes tillsammans med en Ohmite Variac (variabel volt transformator) och en loadbox. Detta för att kunna köra toppen på fullt ställ, allt på tio, men samtidigt hålla nere volymen och minska på rörslitaget. Variac-enheten användes som volymkontroll genom att strypa spänningen för toppen, och loadboxen kopplades via linjeutgång till ett HH-slutsteg och vidare till en eller flera 4x12 kabinett. Tack vare loadboxen fungerade marshall-toppen som en preamp och Eddie kunde placera effekter som Echoplex EP-3 Delay och Univox EC-80 Tape Echo efter dist. Framför förstärkaren fanns en MXR 6-band eq, MXR Flanger och en MXR Phase 90. Eddies överstyrda ljud har beskrivits som The brown sound och är lite luddigt att definiera bortsett att det är en marshall på fullt ställ, men Eddie själv benämner tonen som ”organisk” och tycker egentligen att Alex virveltrumma har ett äkta Brown sound, träigt och naturligt.
Under åren som följt har Eddie konstant experimenterat med liveriggen, och finjusteringarna har egentligen aldrig slutat. Det fanns en tid med stora rackeffekter och avancerade Bradshaw-system, men idag är Eddie tillbaka till en hyfsat enkel liverigg.
I slutet av åttiotalet började den gamla marshall-toppen tappa kraft, och en Soldano SLO-100 användes därefter under några år. Omkring 1992 utvecklades sedan 5150-förstärkaren tillsammans med Peavey, en grundidé som stått sig hela vägen fram till idag. Samarbetet höll fram till 2004. Idag återfinns även 5150-förstärkaren under märket EVH (under Fender), nu i version III, vilken nyligen uppdaterats till version III S.
Eddies liverigg idag
Hjärtat i riggen är en ensam trekanalig EVH 5150 III S-topp vilken är sammankopplad med två mos-fet-slutsteg för en wet/dry/wet halvstack-rigg som spelar genom tre EVH 4x12-lådor laddade med Celestion G12EVH 20 watt element. Förstärkartoppens högtalarutgång är kopplad till en customtillverkad (Dave Friedman/Rack Systems) ”speaker-to-line-level” converter box. Härifrån går en linjenivåsignal till ett HH V800 slutsteg (i mono) som driver den den torra 4x12-lådan, och en linjenivå-signal till en Lexicon PCM70 enhet som splittar signalen till stereo. Signalerna från PCM70 går därefter till varsin Roland SDE-3000-enhet och vidare in i ett vintage HH V800 Mos-Fet-slutsteg, och slutligen ut i två 4x12-lådor (Wet Left/Right). De tre lådorna mickas med tre Shure SM-57:or.
EVH 5150 III S-topp.
Framför förstärkaren finns ett pedalbord som börjar med en custom-tillverkad Mute/Buffer-box, följt av en Dunlop EVH95 Signature Cry Baby Wah. Därefter ligger en customtillverkad loopswitcher som kontrollerar följande effektpedaler: MXR EVH90 Phase 90, MXR EVH117 Flanger, Boss OC-3 Super Octave, och MXR M-234 Analog Chorus (alternativt Boss CE-5 Chorus Ensemble). Loopswitchern styr också av/på för de rackade delay-enheterna (båda SDE-3000 för standard delay, PCM-70 för låten Cathedral). Totalt finns sex olika ljud/effekter tillgängliga via loopswitchern. Ytterligare en MXR-pedal, en Smart Gate (noisegate), finns inkopplad i förstärkarens effektloop.
Exakt hur Eddies olika riggar har sett ut under åren är det nog bara han själv som har full koll på, han är nämligen en notorisk lögnare när det kommer till intervjuer om just prylarna, en lurig egenskap han utvecklade tidigt i karriären, på inrådan av Dave Lee Roth.
