GUIDE: VINTAGE ELLER FAKE
Del 1: Källforskning
Text & foto: Gunnar E Olsson
Vad är det som gör en så kallad vintage-gitarr så bra? Är det materialet? Är det monteringen? Eller är det bara känslan? Och är det något man kan återskapa med hyfsat enkla medel? Vi beslutar oss för att försöka hitta svaren på dessa och en hoper andra relevanta frågor.
Om vi läser på Wikipedia hittar vi följande: Vintage är en engelsk term som syftar på en äldre vara av god kvalitet. Ordet härstammar från latinet, där det betyder vinskörd (vin-tid). Via franska och medelengelska har ordet fått utökad betydelse så som ”gammal fin kvalitet” och ”gammal fin årgång”. Det är väl de båda sista förklaringarna vi främst förknippar med vintage-instrument.
Samlingsvärda instrument
Väldigt få av våra läsare har väl råd att köpa en Strata från -67 för 100 000 konor, eller en Tele från -56 för 225 000, men det man kan göra är ju att skruva ihop en vintage-liknande gitarr av originaldelar (eller näst intill original-). Problemet är förstås att gamla, riktiga vintage originaldelar är nästan lika dyra som vintage-gitarrerna. Men många av de tillverkare som gjorde delar till 50- och 60-talsgitarrerna har fortfarande en nyproduktion av dessa delar. Det man kan göra är att köpa delar som i så hög grad som det bara är möjligt överensstämmer med de delar som sitter på de riktiga vintage-instrumenten. När man skruvar ihop ett instrument av dylika delar kan man komma väldigt nära ”the real thing” – i både känsla, sound och utseende.
Och apropå ”the real thing”… Jag råkade gå förbi min lokala 4Sound-handlare härom veckan, och vad hittade vi väl där? En blond Tele från 1957, alltså ett år yngre än vad vi siktar på. Denna Tele hade utbytta potar (från 80-talet), en fyrvägsomkopplare installerad, åtminstone den ena micken utbytt (kanske båda) mot Lindy Fralin, och sist men inte minst: den var omlackad med polyesterlack (plastlack, alltså ej cellulosa!). Och ändå slutade prislappen på 95 000 kronor. Ni kan förstå vilka besparingar vi kan göra genom att bygga själva, även med riktigt genuina Fender-delar.
En mickväljare för 700 spänn, eller 60-talsmickar för 26 000? Originaldelar kan kosta vadsomhelst.
Nybygge från 1956?
Som ett led i detta projekt ska vi försöka återskapa en Telecaster från cirka 1956. Jag har den här gången bestämt mig för att beställa delar från företag runt om i världen. Jag har tidigare från flera håll blivit avrådd från detta. ”Det blir mycket dyrare än du räknat med!” ”Man vet aldrig vad som dimper ner i brevlådan!”
Sådana råd har jag nu beslutat mig för att strunta i. Okej, det kan tillkomma frakt, moms, tull, och kanske ytterligare avgifter – olika stora beroende på från vilket land delarna kommer – men jag har beslutat mig för att ta reda på om det går att göra, och om det behöver bli så särskilt dyrt.
Hur noggranna vi än är finns det experter som kan se skillnad på detta bygge och en riktig 56:a (det är ju inte en förfalskning vi ska åstadkomma), men det vore kul att se hur nära man kan komma, och hur mycket man kan pressa ner priserna med smarta köp och noggrann research.
En Stratocaster från mitten av 60-talet kan lätt kosta en bra bit över 100 000 kronor.
Monteringen på 1950-talet
Det hände rätt mycket med Telecasterns utseende redan under 50-talet, och många av förändringarna var både diffusa och flytande. Diffusa, för att de ibland var knappt märkbara, och flytande för att de genomfördes lite pö om pö. Om delar förändrades monterade man ofta ändå delar av den äldre designen parallellt, tills de tog slut. Det innebar till exempel att strängtrycket inte nödvändigtvis var den nya ”måsvingen” från och med ett visst datum. Den användes parallellt med den runda klassiska knappen tills den sistnämnda tog slut. Och sen var det väl så att man kanske hittade ytterligare en kartong med de gamla strängtrycken längst inne på lagret, och då slängdes de ju inte bort – det var inte Leos stil. Bland de diffusa förändringarna – speciellt om man betraktar enstaka överlevande exemplar från 50-talet – är det faktum att cellulosalacken som användes till de blonda askkropparna, blev alltmer ”solid” under åren. Från början var den rätt transparent, och det var lätt att se ådringen i träet genom färgen. Men under åren förändrades den och i slutet av 50-talet var den tämligen tät – den täckte träet och ådringen väl, utan att vara särskilt tjock. Vi snackar fortfarande om tunn och fin cellulosalack. Och beroende på hur mycket sol och ljus gitarren utsatts för, och även vilken variant av klarlack man applicerat som sista lager, kan den blonda, från början nästa helt vita, färgen gulna olika mycket under åren. Det finns exempel på tidiga Telecasters med alla varianter av färg, från nästan helt vit ”see-through” till tät smörgul, även om de lätt gulnade, gräddvita är vanligast bland överlevarna.
Här ser man hur mycket den vita färgen har gulnat på de ställen som inte skyddats av plektrumskyddet.
Stalltips
Jag har sett vad som beskrivs som ”Genuine Fender Telecaster Bridge” annonseras på eBay för under hundralappen. Bilden visar en stallplatta med helt korrekt utseende, graverad med "Fender Pat. Pend." och så vidare. Normalt kostar en sådan betydligt mycket mer, så vad är haken? Är det ett riktigt stall i förnicklat, eller förkromat, rostfritt stål? Eller är det gjutet skräp i någon billig legering? Och hur dyrt kan det bli?
Ett stall som man handlar direkt från Fender i Europa kostar nästan det dubbla, så det finns bra marginaler att ta av, ifall avgifter och påslag skulle skena iväg. Vill man sedan chansa riktigt hårt kan man köpa kompletta stall tillverkade i Kina med stålsadlar, skruvar och allt för 37 spänn! Men då står det förstås inte ”Fender Pat. Pend.” på dem.
Vad som gäller för stalldelar gäller förstås för övriga delar i metall och plast. Det är ofta aktörer i många led som ska vara med och dela på kakan, och genom att tråla på internet tror jag man kan spara många sköna slantar.
Hur som helst, jag har redan beställt några delar från USA via eBay, och jag planerar ytterligare inköp av diverse elektronik och plastdelar från olika företag i USA, Europa och Asien. Jag hoppas få svar på många av mina frågor, och jag tänkte att man kunde dela med sig av detta. Jag är övertygad om att det även dyker upp flera andra frågeställningar längs vägen, som hur man bäst, och säkrast, hanterar betalning, och så vidare.
En helt autentiskt Fender-Telestall behöver inte kosta skjortan.
Patent, varumärken och mönsterskydd
Naturligtvis får du bygga en gitarr som ser ut precis hur som helst. Du kan sätta vilket namn du vill på den och den kan vara precis hur lik en ”riktig” Fender-gitarr som du vill, men så snart du försöker sälja den, eller avyttra den på annat sätt, som en riktig Fender, är du ute på riktigt hal is. Då blir det olagligt på allvar. I och för sig har Fender i sina patentpapper endast lyckats mönsterskydda själva huvudet på en Strata – som ett varumärke – och den teckning som finns i patenthandlingarna är inte särskilt lik vare sig ett modernt Strata-huvud, en 70-talsmodell, eller ett vintage-huvud. Trots detta lade japanarna om sin tillverkning efter ”lawsuit”-eran, så huvudena inte överhuvudtaget liknade ett Fender-huvud.
Jag köpte själv två Tokai-gitarrer i London i mitten av 80-talet och bättre Strator gick inte att få tag på vid den tiden. Och där såg huvudena verkligen ut som om de kom från 50/60-talets gitarrer. I Storbritannien gällde nämligen inte samma copyright-lagar som i USA.
Om man sedan hårdrar det hela skulle man kanske kunna bygga ett Stratocaster-huvud med tydliga vintage-drag, och hävda att det inte alls liknar det huvud som Fender har mönsterskyddat. Men jag tror inte att någon är beredd att ta den striden. Flera företag bygger ju i dag halsar som är ”licensierade av Fender” (licensed by Fender), och även Fender säljer ju faktiskt lösa halsar, om man vill gå den vägen. Lite extra ironiskt blir det förstås när man tänker på att just Strata-huvudet lånat så mycket från Paul Bigsbys första elgitarrer.
I början av 2000-talet försökte Fender även mönsterskydda sina gitarrkoppar som varumärke, men det försöket avslogs 2009 av The Federal Trademark and Trial Appeal Board som lyder under U.S. Patent and Trademark Office.
Fenderinspirerade gitarrer från cirka 1956
Vad behöver man då för delar för att skruva ihop en hyfsat tidstrogen Tele, eller Strata från cirka 1956. Kroppar går att få tag på från allehanda källor. Fender säljer lösa kroppar – dock ej ännu relikerade. Och många byter ut sin Mexiko-kropp mot någon i annat träslag, och säljer den utbytta på nätet, det vill säga Blocket, Tradera eller eBay. Det finns också många som gör otroligt välgjorda ”alternativa” kroppar i England, USA, Japan och Kina. Du kan ofta få dem trärena, eller lackade med plastlack – dock sällan cellulosalackade, vilket nästan är ett måste, om man har fastnat för den gamla vintage-känslan, som jag.
“Vad gäller plastdelar tycker jag det är tämligen okritiskt.”
Trämässigt satsar jag därför gärna än en gång på Monster Relics delar. Framför allt tycker jag både lackeringen och det konstgjorda åldrandet av kropparna håller absolut högsta klass. Jag får traska iväg till No1 Guitarshop i Göteborg och välja ut ett par bra kroppar. Jag vill ha lätta kroppar i Swamp Ash till båda 56:orna. Halsarna väntar vi med så länge…
Telen får en blond askkropp, som är härligt krackelerad och som har gulnat rejält i de delar som inte täckts av plektrumskydd (se bild). Stratan bör få en lika lätt askkropp, fast denna gång i en varm tvåtons sunburst. Även denna är så där lagom sliten. Det bästa med Monster Relics kroppar tycker jag är att det verkligen ser ut som att kroppen slitits av ett idogt turnerande och spelande under många, långa år. Många andra företag som erbjuder relikerade kroppar visar upp något som mest ser ut som man hackat här och där lite planlöst med en mejsel för att få bort lacken. Så gör icke mister Lee på Monster Relics.
Nya eller färdigrelikerade delar
Vad beträffar hårdvaran av metall bestämmer jag mig för att i görligaste mån försöka hitta helt nytillverkade delar i bästa nyskick. Det finns företag som säljer delar som är ”färdigrelikerade”. Men dels tar man rejält betalt för att göra detta åldrande, dels tycker jag resultatet ofta känns föga övertygande. Metalldelarna känns mest som om de legat för länge i ett syrabad, och ofta ser de ut att var gjorda i någon billig legering eller gammalt tenn. Så jag beställer alla delar via eBay, och jag bestämmer mig för att testa så många olika leverantörer/firmor som möjligt, från världens alla hörn. Det slutar med att jag faktiskt beställer delar från Tyskland, England, USA, Australien och Singapore. Och det mesta kommer i Fenders originalpåsar. Det ni!
Vad gäller plastdelar tycker jag det är tämligen okritiskt. Man kan köpa Fenders original, eller där det är billigt, och åldra själv. Se bara till att typsnitt på rattar ser rätt ut och att de i övrigt känns okej. Kolla gärna på nätet hur de gamla originalen såg ut.
En cellulosalackad Swamp Ash-kropp från Monster Relic kan vara en bra utgångspunkt.
NÄSTA GÅNG…
Nästa gång ska vi se vad som dyker upp i vårt brevinkast, och var vi hamnar kostnadsmässigt. Vi ska även göra lite kvalitetskontroll. Vi ska även försöka besvara frågorna om vad som händer med extra avgifter som tull, extra moms och så vidare. Till dess… lev väl, och ta det lugnt med skruvandet!
